Alliansens uppgång och fall

Det kan vara dags ett författa en liten dödsruna över Alliansen. Som regeringen saluförde man Sverige som ett attraktivt asylland. Antalet asylsökande mer än tredubblades under Reinfeldt, som banade vägen för kollapsen 2015.

Under veckan som gick röstade vänsterblocket tillsammans med Liberalerna och Centern ned Moderaternas ledare Ulf Kristersson som statsminister. Det ritar definitivt om den politiska kartan i Sverige i och med att Alliansen inte längre utgör ett regeringsalternativ. De senaste åren har Alliansen gång på gång avstått från att driva samordnad oppositionspolitik och nu finns den före detta koalitionen inte ens kvar som social konstruktion.

En alliansregering skulle idag och tills vidare bygga antingen på stöd från Sverigedemokraterna eller på stöd från Socialdemokraterna. Ingetdera fungerar med de låsningar som i synnerhet Centern och Liberalerna ger upphov till.

Därmed torde Alliansen vara ett avslutat kapitel och det kan vara dags ett författa en liten dödsruna. Höjdpunkten var förstås valet 2006, när den borgerliga fyrpartikoalitionen satte punkt för tolv års socialdemokratisk styre och skaffade sig egen majoritet i riksdagen. Därmed etablerades den så kallade ”arbetslinjen” och skatten på arbete sänktes. Så långt förvaltade Alliansen sitt mandat väl och notera att vi sedan dess har haft ickesocialistisk majoritet.

Migrationspolitiken var en akilleshäl, liksom förhållandet till Sverigedemokraterna, som med 2,9 procent i valet stod på tröskeln till riksdagen redan 2006.

Socialdemokraterna leddes 2007-2011 av Mona Sahlin, som milt uttryckt hade ett högt tonläge gällande migrationsfrågor och identitetspolitik. Regeringen Reinfeldts fatala misstag var att man inte stod upp mot detta, utan tog udden av Sahlins attacker genom att mer eller mindre kopiera hennes politik, i synnerhet från 2011 då man satte sig i knät på Miljöpartiet.

Under åren med Alliansen vid regeringen saluförde sig Sverige som ett attraktivt asylland. Antalet asylsökande mer än tredubblades under Reinfeldts tid som statsminister och hans regering banade vägen för kollapsen under 2015.

Min poäng är att tecknen på handlingsförlamning och en ovilja att fatta svåra beslut fanns där väldigt tidigt. Centerns ledare fram till 2011 hette Maud Olofsson och förutom att hon för hela Sveriges räkning slarvade bort mångmiljardbelopp i Vattenfalls affärer, under sin gärning som näringsminister så var hon direkt rabiat i sin politiska korrekthet.

Här låg alltså fröet till Alliansens förfall och splittring, eftersom Moderaterna inte förmådde ta itu med henne. Problemen har som alla vet fortsatt med Annie Lööf och Moderaterna har aldrig riktigt satt ned foten mot Centerns agerande.

Alliansens förhållande till den växande Sverigedemokratiska rörelsen påminner om när man sparkar en burk framför sig utan riktigt veta att veta vad man ska göra med den. Försöken att hålla partiet borta från riksdagen 2010 misslyckades. Det hanterade man genom att låta MP (istället för SD) bli vågmästare, med katastrofalt resultat.

Än märkligare blev det 2014 när man hade alla chanser att ta makten med SD:s hjälp, men valde istället Decemberöverenskommelsen och att ge bort makten till Stefan Löfven (S). Också detta med katastrofalt resultat.

Inför valet 2018 hade åtminstone Ulf Kristersson (M) lovat att inte upprepa Decemberöverenskommelsen, utan att allianspartierna har kunnat komma överens om någon gemensam, fungerande hållning gentemot just SD. Sålunda katastrof igen, vilket omröstningen i onsdags bekräftar. Man har alltså konsekvent vägrat att stanna upp och analysera den politiska verkligheten, utan har helt på egen hand och med öppna ögon kört ner foten i rävsaxen. Ett pågående fundamentalt misstag med betydande konsekvenser för det svenska samhället.

Om ett extraval ska undvikas måste nu vänsterblocket tillsammans med Centern och Liberalerna nå någon form av överenskommelse. Det är inget jag önskar mig, men det är den logiska konsekvensen av Centerns och Liberalernas positionering.

Återstår alltså för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att formera ett konservativt block och utmana det vänsterliberala styret. Det saknas ytterst lite för att dessa partier ska nå majoritet i riksdagen.

*

Se mer: Överpriset för Nuon: 53 miljarder, 163 miljarder – här är Vattenfalls mardrömslika nedskrivningar, Drev igenom två av Sveriges absolut sämsta affärer.