Det är inte bara SSU Skåne som kapats av islamister, S-förbundet Tro och solidaritet avslöjas i ny bok med att ha en nyckelroll i närmandet mellan islamism och socialdemokrati.

Mats Skogkär skriver i Sydsvenskan under rubriken När röster går före principer (S):

”I boken Holy White Lies granskar forskaren och författaren Sameh Egyptson hur muslimska organisationer knutna till Muslimska brödraskapet etablerat sig i Sverige och framgångsrikt gjort sig till politikers föredragna företrädare för svenska muslimer.

Egyptson har dammsugit bland annat Arbetarrörelsens arkiv och de olika regeringsdepartementen på offentliga handlingar med kopplingar till organisationer som Islamiska förbundet i Sverige och Sveriges muslimska råd, SMR. Av boken framgår inte oväntat att Tro och solidaritet haft en nyckelroll i närmandet mellan islamism och socialdemokrati.”

Det framkommer att Sveriges muslimska råd inför valet 1994 publicerade ett öppet brev till de politiska partierna där man framförde en rad politiska krav. Brevet ledde till överläggningar mellan SMR och Socialdemokratin. I ett brev till dåvarande S-ledaren Ingvar Carlsson förklarade SMR:s politiska kommitté att organisationen nu beslutat att stötta S. Det innebar att besökarna vid fredagsbönen i landets moskéer skulle uppmuntras att rösta på Socialdemokraterna.

Skogkär betvivlar inte att partiet lockas av utsikterna att säkra en ny, stor väljargrupp och därmed politisk makt: ”Och då blir ideologiska principer som jämställdhet och människors lika värde – oavsett sexuell läggning – förhandlingsbara. Tydligen.”

I Folkbladet skriver redaktören Widar Andersson under rubriken När ingen längre vågar säga ifrån om islamiseringen:

”Sverige och inte minst Malmö med omnejd har under lång tid haft en omfattande invandring från muslimska länder med mer eller mindre vanligt förekommande politisk islamism som en del av vardagen. Mot den bakgrunden är det inte särskilt konstigt att religiöst relaterade värderingsfrågor åter dyker upp på de politiska dagordningarna och i de politiska partiernas inre liv. (…)

Förflackningar inom kristenheten och försvagningar av de politiska partierna – inte minst inom det fornt superstabila S-partiet – har underbyggt återfallet i stenålders människosyner om kvinnor, homosexuella och om lydnad mot profeter. Att kyrkan och Socialdemokraterna låter det ske, beror som jag förstår världen framförallt på att fyrtio års officiell mångfaldsretorik har gjort höjdare av olika slag livrädda för att kallas för rasister, de vågar inte säga ifrån även mot de mest flagranta dumheter. Just denna rädsla har grundlagt det slags värderingsmässiga inkompetens som nu ställer till det för Socialdemokraterna.”

Ja, när ska det sjunka in att ”mångfald” betyder inget annat än att vi i Sverige ska anpassa oss till Mellanösterns medeltida uttolkning av islams värderingar. Ett exempel är stening av kvinnor. Om mångfald är överordnat mål, blir det logiskt för S och andra mångfaldsivrare att acceptera sådana kulturella inslag – just därför att de är främmande för den kristna västvärlden.

Ännu har det inte gått så långt, men tydlig är den poäng som Widar Andersson nämner: man vågar inte säga emot när islamistisk extremism framförs. Och Socialdemokratin hukar nu allt vad de kan för att slippa ta tag i problemen. Det är dödstyst från partiledningen om den djupa kris SSU befinner sig i sedan man låtit islam påverka värderingarna.

Det är så här västerlandets värderingar om frihet, demokrati och rättsstat undergrävs.