Nyligen brann Gottsundaskolan ner. De unga tjejer som brände ner skolan verkar ha varit präglade av den destruktiva värstingkultur som finns i våra invandrartäta utanförskapsområden.
Gottsunda utanför Uppsala är ett sådant område. En inblick i dessa unga mordbrännares tankevärld kunde man få av den konversation de haft på SnapChat samma dag: ”Roligt roligt hemkörd av horpolisen o 400 lax i skadestånd, tycker så synd om mig å XX just nu våra liv e över brorsan”, skrev hon.
Uttrycket ”horpolisen” säger något om hur man ser på polisen. Men det säger också något om hur man använder ordet ”hora”. I tretton år bodde jag i Uppsala och jag kan bekräfta att både att ordet hora är väldigt vanligt, ofta förknippat med ”försvenskade” tjejer som inte följer traditionella islamiska normer, och att polisen inte blir respekterad.
Vänstern vill inte att utanförskapsområden ska kallas ”no go-zoner”. De vill kanske hellre att vi med ett ironiskt leende ska kalla dem ”berikade områden”? Berikade med bidragsberoende, kriminalitet, islamisk fundamentalism och förakt för polisen?
Det finns nog inga eufemismer vänstern kan komma på som inte kommer att förvandlas till ironier och bara få dem själva att framstå som löjliga. För verkligheten går inte att ändra på med vackra ord. Och i verklighetens Gottsunda kan ambulansen inte åka in utan poliseskort.
Dessa utanförskapsområden, som Gottsunda eller det ännu värre Rinkeby utanför Stockholm, har kommit längst i den mångkulturella förvandlingen vi befinner oss i och de visar oss hur Sverige som helhet kommer att se ut om förvandlingen fortsätter. Det är inte svårare än så.
I Gottsunda röstar man vänster. I valdistriktet Gottsunda-Blomdahls väg röstade 57,9% på Socialdemokraterna, 16,4% på Vänsterpartiet. Det ser ut som att ju fler områden som blir ”berikade” och börjar likna Gottsunda och Rinkeby, desto mer makt kommer vänstern att få.
Det fanns också en källarmoské på min gård. Där pratade man gärna politik. Men det handlade mest om hemländerna. Och Palestina, alltid Palestina. Det var underförstått att som muslim måste man hata Israel och sympatisera med palestinierna. Det har sedan länge blivit en del av religionen och identiteten som muslim.
Det står så klart inte i Koranen, som skrevs på medeltiden, att du blir otrogen, ”kafir”, om du försvarar Israel, men i praktiken är det ofta så.
När man pratade om svensk politik, så handlade det om så kallad ”rasism” och ”islamofobi”. Vilka som var ”för eller emot islam”, så som man uttryckte det: ”Den där Nalin Pekgul, hon är emot islam” eller ”Den där Dilsa Demirbarg-Sten, hon är emot islam”. Personer som kritiserade islamismen, sharia eller jihadism uppfattades som ”emot islam”. Nyanserna gick lätt förlorade i källarmoskén.
Varför röstar nästan alla vänster? Vänstern är ju progressiv. Det borde vara rena motsatsen mot fundamentalistisk religion. För det första är inte vänstern progressiv längre. Den bryr sig inte om vetenskap och fakta. Se bara på den så kallade ”genusvetenskapen” som blivit införd på alla universitet.
För det andra röstar man inte vänster för att vänstern har ideal som liknar de egna idealen, utan på grund av gemensamma intressen. Ett sådant gemensamt intresse är att bekämpa och undertrycka kritik av islamisk fundamentalism. Sådan kritik kallas ofta ”islamofobi”.
Vänstern ger alltså skydd åt islamisk fundamentalism, mörkar dess dåliga sidor och tillåter den att spridas och stärka sin ställning i Sverige. Därför upplever bröderna i källarmoskén att vänstern står på deras sida. Ett annat gemensamt intresse är utrikespolitiken.
Vänstern omhuldar också Palestina och avskyr USA. En vanlig konspirationsteori i Mellanöstern är ju att allt ont som händer i deras länder kommer från USA och Israel. Dessutom är USA och Israel samma sak eftersom ”judar” styr USA.
Men alla som bor i utanförskapsområdena är inte islamiska fundamentalister och alla röstar inte medvetet och genomtänkt. De vet bara att alla andra de känner röstar vänster för sossarna är ”bra” och SD är ”rasister”. Att man själv, som arab, kurd eller somalier, ofta är mer rasistisk än den genomsnittlige sverigedemokraten tänker man inte så mycket på. Pappa Ahmed från Syrien blir inte så glad om hans dotter kommer hem med en somalisk fästmö.
Ett sådant scenario går knappt att föreställa sig. Blandäktenskap är oändligt mycket vanligare bland de ”rasistiska” gammelsvenskarna. Man bör aldrig sluta påpeka det motsägelsefulla i att samtidigt vara mot rasism och för massinvandring, när massinvandring från mer rasistiska länder ju leder till att Sverige blir mer rasistiskt…
När man kallar gammelsvenskar ”rasister” menar man kanske att de inte gillar islamisk fundamentalism. Orden ”islamofobi” och ”rasism” används lite slarvigt, minst sagt.
I denna valrörelse kom det fram att socialdemokrater spred propaganda på somaliska och arabiska på sociala medier. Det handlade om att man ska rösta vänster för att stoppa SD. Sådan propaganda är vanlig. Det som hänt nu är att den kommit ut i det offentliga. Men bland muslimska invandrare har man alltid varnat för SD.
De är rädda att sverigedemokratiskt inflytande kommer att innebära att det blir mer okej att kritisera islamisk fundamentalism. De är rädda för att gemmelsvensken ska bli mindre snäll och eftergiven. Han kanske till exempel börjar ifrågasätta varför ”flyktingar” åker på semester till sina farliga hemländer. Bygger hus och företag där. Anordnar bröllopsfester där. Kanske kommer gammelsvensken till och med att bli mindre benägen att dela ut bidrag till islamistiska organisationer.
På den tiden jag var muslim brukade imamen i den stora moskén i Uppsala säga till oss att rösta vänster. Flera i moskéns styrelse var engagerade i Miljöpartiet. Valet 2010 stod det folk utanför moskén på fredagarna och delade ut material för olika vänsterpartier. En imam som är väldigt populär i Uppsalamoskén, särskilt bland de yngre, är Abo Raad. Han har hållit fredagspredikningar i moskén. Han leder också studiecirklar för unga män. Men Gävlemoskén är hans egentliga hemvist. Imamen blev känd för en större allmänhet när han sommaren 2014 på Facebook uttryckte sin sympati för terrorgruppen Islamiska Staten (IS).
Inför valet 2014 gick Gävlemoskén ut på sin hemsida och rekommenderade församlingens medlemmar i första hand att rösta på feministiska Miljöpartiet, i andra hand feministiska Vänsterpartiet. I en fatwa från Abo Raad betonas vikten av att rösta för att ”försvara religiösa förmåner”:
”Att rösta på partier för att erhålla religiösa eller världsliga förmåner är tillåtet. Det framförallt med tanke på att det inte finns andra alternativ att rösta på.”
Fatwan verkar vara riktad till fromma muslimer som är tveksamma till att rösta. Är det verkligen tillåtet i islam? Jo, svarar imamen, om du gör det för att få ”förmåner”. I brist på andra alternativ – ett islamistiskt parti? – så får Miljöpartiet eller Vänsterpartiet duga.
Jag blev knappast förvånad när SVT:s Uppdrag granskning den 12 september avslöjade att imamen i Alby moské i Stockholm uppmanar sin församling att rösta på vänstern: ”Inte Sverigedemokraterna. Akta er! Det är ett rasistiskt parti”, sa imamen.
Det är nog inte för feminismens skull dessa imamer vill att man ska rösta vänster, utan för att vänstern främjar vad islamiska fundamentalister uppfattar som sina religiösa intressen. För vad vi får genom att rösta på de feministiska vänsterpartierna, oavsett vad de själva utlovar, är alltså ett mindre feministiskt och mer islamiskt fundamentalistiskt land.