Grundfrågan förblir densamma: väljer Centerpartiet underkastelse gentemot S eller att regera med stöd av SD? Några andra val finns inte.
Talman Andreas Norlén väljer nu en mer aktiv roll, och bjuder idag in till gruppsamtal i de konstellationer som nämnts som önskade regeringar.
Jag har svårt att se meningen med dessa. Långt innan valdagen visste vi att de maktförhållanden som råder nu var högst sannolika. Valresultatet gav inga överraskningar. Regeringsfrågan är därför inte något som plötsligt fallit ner över partiledarna. Man har vetat förutsättningarna i åratal.
Ändå lever de gamla partierna i önskedrömmarnas värld där man tror sig kunna få det man vill ha. Men det är inte partierna som bestämmer i en demokrati. Det är folket.
Skälet till den utdragna regeringsbildningen beror på att flera partier vägrar att respektera valresultatet.
Jag har svårt att se att gruppsamtal skulle ändra mentaliteten hos dagdrömmarna.
Det bästa sättet att väcka partierna och få dem att inse realiteterna är att tvinga dem till omröstning.
Kommer Annie Lööf (C) verkligen att i riksdagens kammare rösta nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister om talmannen föreslår honom?
En omröstning skulle ställa de psykologiska och känslomässiga aspekterna på sin spets. Hittills har bara känslorna fått styra i ett avseende: avogheten mot att ett nytt parti kommer här och kräver inflytande, därtill konservativt utmanande.
Sverigedemokraternas närvaro och starka tillväxt har väckt starka känslor, mer därför att man utmanar de gamla partiernas makt än om något annat. Centerpartiet och de andra känner sin ställning hotade, på samma sätt som adeln och kungen kände marken gunga under fötterna för 100 år sedan (se ledare om statsministerval 1914/1917). De nya villkoren får rädsla och osäkerhet att bubblar upp och formas i antagonistiskt – men hopplöst – försvar av det bestående. Motstånd mot SD är det som förenar de aktiva inom partierna.
Men om Centerpartiet och de andra tvingas rösta för eller emot Moderatledaren, väcks andra känslor till liv som kan väga upp rädslan för att bli utkonkurrerade av SD. Kommer man att förlora en samarbetspartner och vän i politiken genom att rösta nej? Och var hör Centerpartiet hemma? På icke-socialistiska sidan eller den socialistiska?
Jag tror en omröstning skulle få fart på andra psykologisk och känslomässiga tankebanor som kan väga upp rädslan för den förändringskraft som SD skapat med sitt intåg på den yttersta politiska maktens spelplan.
En av talmannen framtvingad omröstning om statsminister tror jag skulle väcka dagdrömmarna, skaka om dem, så att de insåg realiteterna.
Att rösta nej till Moderatledaren skulle göra Centerpartiet till ett annat parti än vad både de aktiva och deras väljare uppfattar partiet vara. Det skulle leda till en intern identitetskris värre än rädslan för den förändring som SD skapar.
Med det sagt, är det inte omöjligt att C ändå röstar nej till Kristersson. I Norge har Senterpartiet sedan länge bytt sida och är stödparti till Arbeiderpartiet. Hittills har C inte behövt bestämma sig, utan kunnat sitta på gärdesgården och dagdrömma. En omröstning tvingar fram vägval.
Och det är främst Centerpartiets vägval som avgör vartåt ”mitten” i svensk politik lutar – samarbete högerut eller samarbete vänsterut?
Det är detta vägval som måste göras. Centerpartiet måste tvingas sätta ner fötterna på jorden och välja sida.
Bara en omröstning om en borgerlig statsminister, som behöver stöd av SD för att regera, kan få Centerpartiet att bestämma sig – ja eller nej – och därmed förlösa situationen som Sverige befinner sig i.