Att förmånsbeskatta räddningstjänsternas frivilliga som släckte sommarens skogsbränder, ger ett utmärkt exempel på att Sverige saknar något väsentligt: ledarskap. Att motivera och få organisationer att göra mer är viktigt, men i dag sker istället motsatsen just därför att insikten om ledarskapets nödvändighet saknas.

Vad är det som gör att vi har en smygande känsla av att Sverige håller på att slitas sönder i motsättningar och uppgivenhet? En faktor som sällan diskuteras i Sverige är nödvändigheten av ledarskap.

Betydelsen av personligt ledarskap, och vilka personer som har denna egenskap, är aldrig i fokus i dagens Sverige. Men ett samhälle där alla springer runt som yra höns, fungerar inte i längden. Vi behöver ledarskap som tar ansvar och prioriterar kärnuppgifter, särskilt inom politik och statsförvaltning som slukar halva vår ekonomi.

Och det är inte bara i riksdagen vi ser partier som inte kan inse realiteter och bilda regering. Det är mer djupgående än så.

Numera är chefskap bara titlar som ger högre lön, men där ansvar inte utkrävs. Och dessa fördelas ofta med vänskapskorruption eller genom kvotering byggd på annat än ledaregenskaper. Det var därför Transportstyrelsen kunde ha en generaldirektör som inte visste någonting alls om den känsliga datainformation hon var ansvarig för. Hon hade inte ens säkerhetsklassats, så underlydande fick enligt lag inte tala om för chefen vad de höll på med. Snacka om obefintligt ledarskap!

Hur kunde Löfven-regeringen tillsätta en generaldirektör som saknade den mest väsentliga behörighet för att kunna vara ledare? Svaret är: man tänkte inte på det. Och att generaldirektören i fråga aldrig krävde att få bli säkerhetsklassad säger också mycket om hennes vilja och förmåga att vara ledare. Det är som hennes företrädare på Transportstyrelsen sa, jag avsade mig insyn i upphandlingarna. Allt för att slippa ta ansvar. Och KU frågade honom aldrig, varför en generaldirektörs impuls är att slippa ta ansvar? Varför är man då generaldirektör?

I dag avslöjas att den personal hos landets räddningstjänster som ryckte ut frivilligt under semestern för att hjälpa till med de allvarliga skogsbränderna i somras nu fått brev om att de ska förmånsbeskattas för kall mat och tältlogi.

Det är tacken som engagerade och ansvarstagande personer får från staten när de ställer upp: de bestraffas. De ses som snyltare. Detta är ett djupt destruktivt beteende, som naturligtvis försämrar möjligheterna att engagera frivilliga i kommande bränder eller andra krislägen.

Det är Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, där den vandrande katastrofen Dan Eliasson nu är chef, som alltså i praktiken avvecklar Sveriges möjligheter att ha en krisberedskap. Myndigheten som ska stärka beredskapen agerar alltså i praktiken för att minska och försvaga den.

Skälet är att man inte på MSB har en aning om vad ledarskap är. Man förstår inte att de som ställer upp och hjälper till är värda att bli om inte hyllade (det är mer amerikanskt än svenskt) så uppskattade och respekterade för sina insatser. Det tillhör ledarskapet att hitta rätt sätt att ge detta beröm och uppskattning.

När sådant inte finns, skickar man istället en räkning till dem som offrat sin fritid för att släcka bränder. Det är inte bara snålt, det också en mycket destruktiv signal till dem som ställt upp: ni ska inte tro att ni är något, betala!

Med detta brev undergräver MSB motivationen och viljan för frivilliga att ställa upp i framtiden. Alltihop är så paradoxalt att man baxnar över inkompetensen och oförmågan att förstå uppdraget.

Men är detta partipolitik, eller ens politik? Jo, jag vill mena att ledarskapets utarmning i Sverige beror på den värdenihilism som Socialdemokratin brukat mer än socialismen under 1900-talet. Med nihilismen kunde man krossa kristendomen, iallafall på ytan. Man kunde också urholka äganderätten genom att tömma den på innehåll (en markägare får inte sin mark socialiserad, men genom lagar förbjuds att avverka skog eller använda marken enligt egna önskemål).

Nihilismen har också format jämlikhetspolitiken. Förr kunde man förena jämlikhet med meritokrati. Man respekterade kunskap, erfarenheter och flitighet. Idag är det som att färdigheter inte längre betyder något. Allra minst värdesätts ledarskap så som egenskap, eftersom den är så svår att ta på. Den går inte att synliggöra, och därför ett tydligt offer för nihilismen.

Ett gott ledarskap på MSB hade istället för att i brev skicka krav på förmånsbeskattning för boende i tält, visat sin uppskattning för insatserna.

Om inte den politikerstyrda offentliga förvaltningen åter börjar erkänna ledarskapets betydelse som egen kompetens, är vi illa ute. Då kommer alla verksamheter att förfalla, hur många skattemiljarder som politikerna än kastar på dem.