Dag Sandahl låter oss i sin nya bok betrakta Svenska kyrkan ur ett annorlunda perspektiv. Det är en utmanande bok, som ställer relevanta frågor kring kristen tro i Sverige och Svenska kyrkans framtid.
För att få andra perspektiv på historien än de gängse, lönar det sig ofta att gå till historiens förlorare. Den hegemoniska maktens perspektiv och historieskrivning får vi ju oss dagligen till livs, men hur är det med de obekväma rösterna, de som fått sitt perspektiv underkänt?
Prästen, författaren och den outtröttlige internkritikern Dag Sandahl låter oss i sin nya bok En annan Kyrka: Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan (Gaudete förlag 2018) uppleva ett sådant perspektivbyte.
Sandahl skildrar här den Svenska kyrkans historia såsom den tett sig från Kyrklig samlings perspektiv, som alltsedan 1958 samlat olika bekännelsetrogna riktningar till opposition mot Svenska kyrkans dominerande inriktning. Det är mer än en mikrohistoria över Kyrklig samling, den utvecklar sig till ett slags alternativ historieskrivning över Svenska kyrkan.
Den yttre kyrkliga händelse, som mer än något annat präglade året då Kyrklig samling grundades 1958, var beslutet att låta kvinnor vigas till präster. Kyrkomötet hade året innan klart röstat mot samma förslag och enligt undersökningar fanns det alltjämt ett stort motstånd bland prästerskapet. Att beslutet fick den utgång det fick, måste förklaras med det hårda politiska och mediala tryck som rådde i frågan.
När Kyrklig Samling konstituerades år 1958 var det dock inte tänkt att det skulle uppfattas som en lobbyorganisation mot kvinnliga präster, utan saken rörde något mycket mera djupgående. Utgångspunkten var att Bibeln och bekännelsen skulle stå i centrum för Svenska Kyrkans tro och att inga hänsyn, politiska eller andra, fick tas. Problemet med beslutet i ämbetsfrågan bestod alltså i att det baserades på något helt annat än en rimlig tolkning av Guds ord.
Kyrklig Samling var något konservativt i det att det stod för Bibeln och bekännelsen, men det var också något radikalt nyskapande på det viset, att den samlade vitt skilda fromhetsinriktningar, från gammalkyrklighet till högkyrklighet, och de aktiva återfanns i olika föreningar och sammanhang. Tanken var i bästa mening ekumenisk – att lägga mindre meningsskiljaktigheter åt sidan, för att samlas kring det som var kyrkans verkliga huvudärende, att förkunna Guds ord.
Ledande blev Bo Giertz, biskop i Göteborg och populär författare, och domprosten i Växjö stift Gustav Adolf Danell. Giertz var den diplomatiske och konciliante i förhållande till omvärlden, medan Danell var den tydlige polemikern.
Trots att dåtidens politiska korrekthet knappast kan jämföras med dagens, var det då som nu svårt att stöta sig med det mediala etablissemanget. Pressen hade varit drivande i kvinnoprästfrågan och vad som uppfattades som ett oppositionellt initiativ såg knappast med blida ögon. Gruppen utsattes för kampanjjournalistik och flera av deras medlemmar led kännbar ryktesskada.
Boken blir därför också en pusselbit i mediadrevens historia och en illustration över hur långt bak i tiden kulturradikalismens makt över media sträcker sig.
Trots detta hade föreningen en klar betydelse i början av sin historia, då den var en organisation som kunde företräda de bekännelsetrogna fromhetsinriktningarna, som ännu inte blivit helt marginaliserade. I takt med att utvecklingen har förflyttat Kyrklig samling från centrum till periferin, och samvetsklausulen upphävande omöjliggjort nyrekrytering, har Kyrklig samling dock snarare omvandlats till ett slags tankesmedja. Dess direkta inflytande får sägas vara begränsat.
Skall då Kyrklig samling ses som ett misslyckande? Inte nödvändigtvis. Om Bibeln och bekännelsen skall överleva inom Svenska kyrkan måste någon hålla lågan spirande, även om majoritetsinriktningen är annorlunda. Att hålla ut i motgång kan sägas vara viktigare än i medgång.
En kritik som riktats mot Kyrklig samling från första början är att det har varit en alltför bred kyrka, att alltför disparata ståndpunkter samlas där. Att säga att Bibeln och bekännelsen skall vara den enda rättesnöret, säger inget om bibelsynen i detalj. Bo Giertz menade till exempel att Bibeln förvisso skulle uppfattas som Guds ord till människorna, men att Bibeln inte kunde anses som fullständigt tillförlitlig, när det gällde naturvetenskapliga eller historiska uppgifter. Denna bibelsyn provocerade en del, som inte accepterade en sådan boskillnad.
Jag kan tycka att denna kritik blir väl ”sekteristisk”, och att det kan vara svårt att få till stånd något slags samling över huvud taget, om man inte accepterar mindre skillnader i bibeltolkning och -syn. En annan fråga, som blivit mer aktuell desto intolerantare Svenska Kyrkan har blivit, är om det är meningsfullt att över huvud taget verka inom Svenska kyrkans ram eller om det är bättre med fri samfundsbildning. Ett utflöde av den senare slutsatsen är bildandet av Missionsprovinsen.
För män som Bo Giertz kämpade med teologiska argument utifrån Bibeln och bekännelsen. De trodde att Svenska kyrkan var en kristen kyrka och argumenterade utifrån denna logik. Dag Sandahl menar dock att de inte förstod att Svenska kyrkans tro höll på att ersättas med något annat. Han kallar detta MTD, moralistisk, terapeutisk deism. Detta innebär att all traditionell dogmatik kastas överbord, och en vag tro på ett högre väsen kombineras med en minst lika vag moralisk förkunnelse, anpassad till rådande moraliska trender.
Om Svenska kyrkan, som Dag Sandahl säger, nu ägnar sig åt andra saker än kristendom, borde inte den kristne lämna skeppet, snarare än att påverka inifrån? Det är en av många frågor som Dag Sandahls gedigna och välskrivna bok ställer.