6   +   9   =  

Liberalerna kryper nu till korset, och Centerledaren var under valrörelsen inte lika låst som hon uppträtt efter valet. Det gör att man kan förmoda att låsningen är spelad.

Iförrgår fick Stefan Löfven (S) talmannens uppdrag att undersöka om han kan bilda en regering som tolereras av riksdagen – alltså inte får 175 nej-röster mot sig i statsministervotering.

Det är paradoxalt att Löfven fick detta uppdrag eftersom riksdagen för bara tre veckor sedan, den 25 september, med 204 nej mot 142 ja, avsatte honom som statsminister.

Skälet är att två partiledare, Jan Björklund och Annie Lööf, anser det viktigare att inte prata med Jimmie Åkesson än att leda landet och genomföra sin politik.

Problemet för dem är att det får allvarliga konsekvenser att inte tala med riksdagens tredje största parti: man måste aktivt stödja Socialdemokratin och sänka Moderaterna.

Det har man svårt att göra, eftersom man vet att kanske hälften av deras egna väljare kommer att överge dem om man inleder regeringssamarbete med Socialdemokratin. Priset skulle bli otroligt högt.

Därav deras velighet.

Så vad kommer att avgöra?

Vi kan nu från röster inom Liberalerna höra att Jan Björklund inte har något mandat att förhandla med S om inte hela alliansen är med. Och en omröstning i partiets riksdagsgrupp skulle ”utan tvekan” utfalla så att Liberalerna föredrar en M+KD-regering med passivt stöd av SD före en Löfvenregering. Detta när frågan verkligen ställs på sin spets (innan dess håller man fast vid de utopiska utropen om att inte acceptera SD-stöd).

Annie Lööf har efter valet varit mer låst än före valet. Både på senaste veckornas pressträffar och i enskilda intervjuer har hon talat om att ”ett eller flera” allianspartier skulle kunna göra upp med Socialdemokratin.

Men detta är ett annat besked än det hon gav före valet. I radions partiledarutfrågning den 21 augusti fick hon frågor om regeringsbildningen: Hur ställer du dig till en ren moderatregering?

– En ren moderatregering är inte ett alternativ eftersom Ulf Kristersson inte säger att det är ett alternativ. Därför är det inte ett alternativ jag förhåller mig till, svarade Annie Lööf.

När programledarna fortsatte ställa frågor om detta inte kunde bli aktuellt, blev svaret:

– Följdfrågorna får ni ta med honom, säger Lööf som därmed tydligt agerar för att inte säger nej till detta alternativ. (Också i andra intervjuer under valrörelsen har hon varit noga med att inte säga nej till denna lösning.)

Därför har det förvånat mig att hon efter valet sagt nej till Kristersson när hans sondering landade i denna lösning.

Men det kan finnas en förklaring. Centerledaren vill tydligt markera mot Sverigedemokraterna också till priset av att förlänga landets plåga av att inte ha en regering. Först efter att i månader lamslagit Sveriges politiska ledning, är hon beredd att inför sina väljare förklara att landet inte kan styras utan att ta stöd av Sverigedemokraterna. På det sättet hoppas hon tydliggöra hur långt inne och hur svårt det var att ta stöd av riksdagens tredje största parti.

Den utdragna regeringsbildningen kan på det sättet fylla sammma symboliska roll som när Bengt Westerberg reste sig ur TV-soffan när Ian och Bert kom in. Westerberg markerade mot det nya partiet. Men satte sig sedan som socialminister i en regering helt beroende av Ny demokrati.

I avvaktan på att Centerpartiet tycker att man har plågat landet länge nog, borde Ulf Kristersson (M) på sitt håll agera för att i ett kommande sonderingsuppdrag undvika att få en majoritet emot sig. Ett krav för detta är att ge Jimmie Åkesson garantier om inriktningen på hans kommande regering.

Ett sätt att göra det på, är att Kristersson via talmannen ger Åkesson texter och utfästelser i en kommande regeringsförklaring som är så tydliga att Sverigedemokraterna kan lägga ner sina röster och därmed släppa fram en M-regering. Då har Kristersson inte brutit mot sitt i och för sig löjeväckande och föga statsmannamässiga löfte under valrörelsen om att inte ”samtala” eller ”förhandla” med ett av riksdagens största partier.

Man kan alltså se den långdragna regeringsbildningen som ett politiskt skådespel. Det krävs att det framstår som svårt, jobbigt och fruktansvärt komplicerat. När man fått ut det budskapet, då först kan Sverige få en regering. När landet plågats länge nog.

Stefan Löfven spelar under tiden en statistroll. Och rollen går ut på att han ska misslyckas.