Alliansledare har de facto drivits av en enda sak, nämligen att försöka frånta Sverigedemokraterna allt politiskt inflytande. Att bygga politik på demonisering visar total brist på statsmannamässighet. Vi ser nu den traditionella borgerlighetens dödsmässa, Requiem.
Den svenska politiska cirkusen fortsätter. Ulf Kristersson har slagit huvudet i kaklet eller kastat in handduken om man så vill. Det har under eftervalsdebatten varit en massa prat – från politiker, media och förståsigpåare – om huruvida Alliansen är död eller inte?
In i det sista talade Kristersson om Alliansen – en chimär – liksom även Annie Lööf och Jan Björklund. Varför detta evinnerliga tjat om Alliansen?
Min fråga är; Vilka bryr sig i dagsläget om den s.k. Alliansen? Den är totalt ointressant och, liksom Decemberöverenskommelsen, en nullitet för de som reflekterar det minsta. Det finns fyra politiska partier som en gång utgjorde en allians men nu måste man se dem som fyra oberoende partier.
Ändå står ledarna för dessa fyra fortfarande och med varierad intensitet och tjatar; ”Jag vill helst se en alliansregering” och ”jag vill se Kristersson som statsminister”.
De tassar runt som om Alliansen vore en slags totempåle invid vilken man åkallar gudarna. Alliansen som begrepp har förvandlats till ett innehållslöst mantra, en imaginär sköld att huka bakom. Samtidigt har allianspartiernas ledare försökt att bibringa den i deras ögon ”dumma” väljarkåren uppfattningen att om den s.k. Alliansen hade fått 144 riksdagsmandat och de rödgröna 143 så skulle det inte ha varit något problem för Alliansen att bilda regering! Det vill säga i praktiken en hänvisning till den beramade Decemberöverenskommelsen som, liksom Alliansen, inte finns.
Jag tror att få väljare är så aningslösa att de tror att Socialdemokraterna i ett sådant scenario hade släppt fram en alliansregering. Åter igen ett utopiskt resonemang som varit så utmärkande från framför allt Jan Björklunds och Annie Lööfs sida.
Samtliga alliansledare har de facto drivits av en enda sak, nämligen att försöka frånta Sverigedemokraterna allt politiskt inflytande och därmed skärma närmare en femtedel av de svenska väljarna från det demokratiska systemet. Att bygga en politik på hat och demonisering är total brist på statsmannamässig förmåga och kan på sikt endast leda till Ragnarök.
Värre och sorgligare är att den traditionella borgerlighetens (i meningen icke socialistisk, marknadsbejakande med respekt för den enskilde och demokratin) dödsmässa nu spelas. Det är lätt att suggerera fram de dova, mullrande molltonerna från Chopins Dödsmarsch. Hur kunde det gå så här?
Det hela började med Fredrik Reinfeldt som ledde moderaterna till rekordval och på så vis fick fria händer där de övriga borgerliga partiernas ledare dansade efter hans pipa. Det är svårt att stoppa en ledare som inhöstar feta skördar och liar ned allt motstånd. Reinfeldt bländades av sina framgångar med följd att han släppte markkontakten och inte såg några gränser för vilka väljargrupper han och hans parti kunde attrahera.
Han gjorde moderaterna till en ”mädchen für alles”. Men liksom Ikaros flög han allt för nära solen. Vaxet som höll vingarna smälte och han störtade, inte i det hav som döpts efter Ikaros men likväl en krasch!
Det som främst störde Reinfeldt, ”förortsgrabben”, var SD:s insteg på den politiska arenan. När han började ana att SD var ett potentiellt hot mot hans parti blev han hatisk. När någon sätter lite krokben för en till synes oövervinnelig befälhavare blir konsternationen och förtrytelsen formidabel. All kraft måste mobiliseras för att slå ihjäl myggan som bet. Ingen eftertanke eller Salubrin utan fram med storsläggan.
Följden blev att den store befälhavaren tog ett stort steg till vänster och där uppgörelsen med Miljöpartiet om invandringspolitiken och talet om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” var en slags kulmen för en ledare som fått hybris och genomgått en metamorfos, från en duktig borgerlig politiker till en ”hatare” och ”världsförbättrare”.
Denna sjuka visade sig smittsam och överfördes av Reinfeldt till hans allianskamrater och även om alla smittades var det främst Liberalerna och Centern som drabbades och deras symptom är fortfarande påtagliga.
Vi vet ju inte vad som nu kommer att ske men sonderingsuppdraget har nu gått till Stefan Löfvén. Om Lööf och Björklund, efter att helt nyligen deltagit i Löfvéns avsättande, bidrar till att Löfvén återkommer i förarsätet ja då tror jag att även Liberalernas och Centerns begravningar väntar runt hörnet.
Det har visat sig att dessa partiers kompassnålar inte pekar i någon bestämd riktning utan snurrar runt, runt! Vilka röstar på sådana partier? De förtjänar att få betala det yttersta priset för sin principlöshet och sitt svek, det vill säga att fråntas allt politiskt inflytande, inte till följd av bojkotter från andra partier, utan till följd av folkets röst i val.