Förr kunde både väljare och valda respektera dem som tyckte annorlunda. Nu hatar allt fler meningsmotståndarna. Polariseringen som vuxit fram sedan 1990-talet har kartlagts av statsvetare i ny bok.
Nu handlar boken om amerikanska förhållanden, men deras kartläggning kan mycket väl diskuteras också av oss i Sverige. Vi ser liknande mönster där allt färre klarar av att genomföra diskussioner där man respekterar meningsmotståndare. De ska istället tystas, blockeras, förgöras.
Ja, att regeringsbildningens största hinder är att partiledare vägrar tala med andra folkvalda bekräftar att hatet och föraktet mot oliktänkande inte är mindre här än där borta i Amerika.
Jag fångas främst av två figurer i boken Prius or pickup? som nu publiceras av statsvetarna Marc Hetherington och Jonathan Weiler.
”Den dramatiska ökningen av negativa känslor för det andra partiet är en av de mest betydande förändringarna som svept över det amerikanska politiska landskapet sedan åtminstone 1990-talet”, skriver de när de återger data från American National Election Studies, ANES, som frågat folk hur de känner inför andra människor och grupper i samhället i många årtionden.
Den första grafen visar hur hatet, alltså starka negativa känslor, vuxit gentemot politiska meningsmotståndare under fyra årtionden. Efter valet år 2000 ökade hatet bland demokrater mot republikaner kraftigt. Med några års eftersläpning tog hatet bland republikaner mot demokrater fart. I den senaste mätningen hatar ungefär halva befolkningen sina politiska meningsmotståndare.
ANES mäter hatet bland annat genom att fråga om hur problematiskt de tillfrågade skulle uppfatta läget, om deras son eller dotter skulle bli ihop med någon som sympatiserar med det andra politiska partiet.
Dessa data förklarar de alltmer oresonliga uppförandet bland både politiskt valda och andra. Hatarna har fått ta kommandot.
När polarisering sker tenderar man att hålla hårdare på sin egen sida. Därför är det ändå något positivt att studien inte visar sådan trend i den andra grafen. Medan attityden och känslorna försämras för motståndarnas parti, förbättras den inte för det egna. Amerikaner går inte in i total sekterism.
Men utvecklingen är bedrövlig. Det märktes förra veckan då striden om ny domare till Högsta domstolen blev extremt känsloladdad. Flera senatorer blev spottade på. Demonstranter försökte avbryta omröstningen inne i senaten.
Och efteråt har vänsterliberala medier i USA talat om en nationell kris eftersom så många mår dåligt av att republikanerna lyckades rösta in en enligt alla högt kvalificerad jurist, som de dock hatar intensivt eftersom de tror att han för 35 år sedan antastat en kvinna som nu vittnade i senaten om domarens hånfulla agerande i tonåren.
FBI har förhört sju personer som kvinnan uppgivit som vittnen till händelsen för 35 år sedan, men ingen av dem stöder hennes berättelse när de tvingas vittna under ed och straffansvar. Flera av hennes vänner säger att hon aldrig nämnt denne domare och att de själva aldrig träffat honom. Allt tyder på ett klumpigt smutskastningsförsök att få domaren avvisad. När sakargument mot honom inte hållit, börjar man skrika: våldtäkt! Det är skamligt, framför allt för dem som faktiskt utsätts för detta övergrepp. Men också för det politiska arbetet.
Att kasta personligt inriktade anklagelser mot personer i den politiska processen blir allt vanligare. Något lösryckt citat, någon ”gilla”-markering eller annan marginell händelse blåses upp till enormt och blir till karaktärsmord på personen. Allt för att fälla motståndaren, inte på grund av sakfrågor, inte på grund av vem som vunnit argumenten i en debatt, utan på personlig smutskastning.
McCarthy-eran på 1950-talet, då kommunistjakten i Washington spårade ur i kollektiv paranoia, fick sitt slut då McCarthy riktade in sig på militärer, och arméns chefjurist under senatsförhör med auktoritet och indignation sa: ”Have you no sense of decency, sir?! At long last, have you left no sense of decency?!!” (Har ni ingen anständighet?). Det fick opinionen att vakna och ta sig samman, den gången.
Vad som ska få opinionen att vända från nuvarande eskalerande hatfylldhet, vet jag inte. Jag hoppas att det kan ske snabbt. Men tyvärr krävs förmodligen fler grova övertramp för att få alla att lugna ner sig. Metoo-kampanjen blev lugnare sedan en oskyldigt utpekad teaterchef tog livet av sig. Förmodligen krävs fler offer, innan de hysteriska stämningarna inom politiken kan kylas av.
Ett steg är att blottlägga vad som händer och beskriva det för vad det är: ovärdiga känslor som inte hör hemma i politiska samhällsdebatten.