Ett och annat vore alltså vunnet om vi kunde vrida den svenska EU-politiken i rätt riktning. Sverigedemokraterna ingår sedan i somras i parlamentsgruppen ECR och delar i stort värderingar med många stora partier inom Europa.
För en knapp månad sedan hade vi riksdagsval och för närvarande pågår förhandlingar om hur valresultatet ska kunna ligga till grund för hur landet ska styras under en mandatperiod, eller fram till ett eventuellt extraval.
Man kan ha olika åsikter om resultatet, men nu har vi i alla fall en riksdag som Sveriges väljare har röstat fram. Tänk tanken att riksdagens makt i framtiden urholkas och får allt mindre att säga till om. Denna process pågår just nu, i takt med att EU:s institutioner vinner inflytande på bekostnad av de nationella parlamenten, samtidigt som unionens kostnader skenar.
Runt millennieskiftet låg Sveriges EU-avgift på 10-15 miljarder kronor per åt, netto. Prognosen för 2018 är 26,6 miljarder, alltså kompenserat för återflödet av pengar tillbaka till Sverige. Detta kommer snart att öka till ungefär 40 miljarder i och med att Sveriges ”rabatt” (!?) ska avskaffas och avgifterna från Storbritannien måste kompenseras.
Det här är kokta-grodan, alltså inget vi skulle ha accepterat när vi röstade om medlemskapet 1994. Och det illustrerar grundproblemet. Vi är fångade i en process, som vi inte kan kontrollera själva.
Notera att överstatlighet via EU:s institutioner inte innebär folkstyre i någon mening alls. Spanjorer, slovener och malteser är inte insatta i svenska förhållanden och kan inte förväntas fatta beslut å våra vägnar, lika lite som våra väljare förstår sig på deras politik. Överstatligheten innebär istället mer makt till tjänstemän i Bryssel, vilket är helt fel ur demokratisk synvinkel.
Nationalstatens betydelse för demokrati, rättsstat, välfärd och samhällskontrakt är fundamental och att motsätta sig EU:s överstatlighet är att stå upp för folkstyre och decentralisering av makt.
Detta kan ske genom att Sverige lämnar EU och backar bandet till en situation som liknar Norges, som i första hand baseras på deltagande i den inre marknaden, men även andra samarbeten. Detta är dock inte nära förestående. Stödet för en ny folkomröstning i riksdagen är tills vidare för svagt, trots att både Norge och Schweiz klarar sig utmärkt utanför EU.
Det vore dock olämpligt att avsluta analysen där. Arbetet för ett bevarat nationellt självbestämmande borde i första hand ledas av nästa regering, i andra hand riksdagen och inom EU:s institutioner.
Sveriges inställning till EU-medlemskapet lämnar nämligen en del övrigt att önska. Medan EU-regler i många medlemsländer tänjs till förmån för egna företag tenderar de att överimplementeras i Sverige, vilket är en del av svenska politikers bäst-i-klassen-beteende och strävan efter bekräftelse i internationella sammanhang. Men det hämmar svenska företags konkurrenskraft på den inre marknaden.
Ett och annat vore alltså vunnet om vi kunde vrida den svenska EU-politiken i rätt riktning och där är vi förstås inte riktigt lika maktlösa. Det svenska utfallet i EU-valet i maj 2019 kommer givetvis inte att göra större skillnad, men det är ett bra tillfälle att få upp nationellt självbestämmande på agendan.
Möjligheterna att påverka inom EU är ändå något större än noll. Sverigedemokraterna ingår sedan i somras i parlamentsgruppen ECR, tillsammans med bland andra Dansk Folkeparti och Sannfinnländarna – och delar i stort värderingar med många stora partier inom Europa. Självklart har SD smutskastats inom EU av sina politiska motståndare, men många européer som sätter sig in i svenska förhållanden noterar att SD:s politik skulle vara ganska mainstream i deras egna länder.
Det finns alltså all anledning att mobilisera inför EU-valet i maj. Gör vi inte det så lämnar vi fältet fritt för federalisterna.