Höstens märkligaste bok måste vara Om Bob Dylan av Sara Danius. Den visar på en fullständig oförmåga till självkritik och vilja att lära sig av sina misstag.
För många ter sig de många turerna i Svenska Akademiens kris tröttsamma. Samtidigt är det är en av Sveriges kulturlivs viktigaste institutioner, som genom Nobelpriset dessutom förskaffat sig en internationell betydelse. Vikten av att den återupprättar sitt förtroende och fungerar väl kan därför inte underskattas. Jag tillhör därför dem som inte kan undgå att följa med vad som händer med denna institution, som en gång uppfattades som det svenska kulturlivets flaggskepp.
En ny skrift, den avgående ständige sekreteraren Sara Danius Om Bob Dylan (Bonniers, 2018), väcker mitt intresse. Detta då den tar upp en annan aspekt av Svenska Akademien än den som sammanhänger med Jean-Claude Arnault, sexuella trakasserier, Forum-finansieringen, jäv och avhoppade akademiledamöter. För min utgångspunkt är att en akademi som utser Bob Dylan till Nobelpristagare måste ha varit i kris, redan innan den krisen som media nu talar om hade börjat.
Ja, jag kallade i en kommentar i Samtiden till Bob Dylans pris år 2016, det rentav en ”kris för den litterära kulturen”, och jag står fast vid det.
Den nya boken kunde tänkas vara intressant, då den skulle kunna avslöja något om omständigheterna kring Bob Dylans pris. Hur tänkte man? Vilka genomdrev beslutet och vilka motsatte sig det?
En ytlig åldersanalys – det är svårt att tänka sig att någon som är för gammal för att hört Dylan i ungdomen kan ha varit pådrivande – skulle kunna ge några svar, men man skulle gärna vilja ha mer kött på benen för att kunna dra en klar slutsats. Jag hoppas att boken skall ge mig några ledtrådar.
Redan en ytlig okulärbesiktning ger ett litet märkligt intryck. Den är påkostat formgiven och utgiven på landets största förlag, men de 101 sidorna innehåller väldigt mycket bilder och väldigt litet text. Sammantaget är det inte mer text än vad som ryms i en längre tidskriftsartikel. Det påminner mer om en coffe table book än en seriös publikation.
Det borde finnas mer att säga, särskilt som två år gått sedan priset och det därmed inte är någon bok som borde behöva pressas ut på grund av aktualitetsvärdet.
Så till innehållet. För det första bör det påpekas att den inte alls befattar sig med den kris som Svenska Akademien nu ägnar sig åt att hantera. Utan det boken behandlar är Bob Dylan och det mediala efterspelet till dennes nobelpris. Snaskigheter ifrån Svenska Akademiens inre liv och omdömen om de olika ledamöterna får vi oss alltså inte livs.
I den mån nyheter berättas rör det omständigheterna kring Dylans Nobelpris. Kanske kan det förklaras med att boken koncipierats före de senaste händelserna; för det gör onekligen ett litet märklig intryck, att Danius genom hela boken identifierar sig med den akademi som hon hoppat av.
Analysen av Dylans verk är tämligen snabbt avklarad. Han förklaras ha inte bara ha hela den amerikanska sångtraditionen i sig, utan också västerländsk diktning från ”Petrarca, Shakespeare, Blake, Rimbaud till Kafka och Lorca”. Förutom den typiska paradoxen, att traditionsbrottet som Dylans nobelpris står för i sig måste finna stöd i traditionen, förblir det oklart hur detta skulle ta sig uttryck i Dylans verk, då det inte exemplifieras på något sätt.
Ännu sällsammare är att Dylan påstås vara influerad av den grammatiska formen hos en textrad hos Rimbaud. Detta ställer jag mig mycket frågande till – skulle Dylan kunna franska så väl att han kan läsa Rimbaud på originalspråket? Man undrar om det bara är ett sätt för Sara Danius att visa sin beläsenhet i fransk litteratur, vilken förvisso är obestridlig, och efterfrågar en tydlig referens.
Den egentliga litteraturanalysen är praktiskt taget obefintlig och begränsar sig till lösa hänvisningar till oral poetry, något som skulle kunna sägas om all sjungen text och som inte förtydligar Dylans egenart. Det närmaste ett konkret sysslande med Dylans texter vi kommer är att en text citeras som hävdas ha en ”sofistikerad rimflätning”. Detta är allt.
Avsnittet om Dylans reception i Sverige, bland annat hur han beskrivits i svenska tidningar, är betydligt klarare och bättre skrivet och motsvarar också bättre Sara Danius ämneskompetens. Detta visar på ett annat problem med Sara Danius roll i Svenska Akademien. Hon antogs där vara en smakdomare och sätta litteraturens estetiska sida i centrum, trots att hon är bättre på sociologi och litteraturens roll i samhället. Detta borde vara en lärdom för kommande rekryteringar.
Större delen av boken handlar om priset och dess efterspel. Eventuellt på grund av att hon trots sitt avhopp känner sig bunden till sekretessen, får man tyvärr inte veta vilka slitningar som fanns i Akademien, utan bara att ”beslutet fattades i stor enighet” (något som trots allt öppnar upp för att visa var starkt kritiska).
Mycket omfattande beskrivs kontakterna med medierna och försöken att nå Bob Dylan som gjort sig onåbar. En mängd detaljer kring vilka e-brev som skickades och vad som förtärdes under tiden finns här redovisas. Poängen är något oklar, men jag antar att det hela är tänkt som ett försvarstal, riktat mot de kritiker som menat att Dylans oförmåga att svara beror på att han, som långt ifrån den litterära världen, inte bryr sig så mycket om Nobelpriset.
Detta skall också bevisas med en lång jämförelse med Samuel Becketts likartade beteende 1969. Allt avslutas med en beskrivning av hur fantastiskt det var, när Dylan under en konsertresa i Sverige levererade en slarvig Nobelföreläsning och träffade akademiledamöterna. Den kritiska poängen att Dylan inte ville träffa akademien med mindre än att han redan var i Sverige av andra skäl kvarstår dock orubbad.
Innehållet i boken är alltså påtagligt tunt och det intryck som framförallt dröjer sig kvar är den självrättfärdiga tonen. Ingenting har gjorts fel och alla kritiker är oinformerade. Samma ton var lika närvarande i Danius sommarprat i radio, som på samma sätt utvecklade sig till en småaktig apologi för allt hon gjort i akademien.
De kvarvarande ledamöterna i den rumphuggna akademien verkar ha en annan inställning. I den omfattande stadgekommentar som nyligen sammanställts har akademien försökt att komma till rätta med de svårigheter som finns. Man erkänner bristen på juridisk sakkunskap i sin krets som ett problem.
Här verkar det finnas självkritik och en vilja att konstruktivt arbeta vidare. Kanske visar det att det trots allt kan finnas hopp för akademien, även om de har mycket kvar att bevisa. De måste då också förstå att problemen går djupare än den närmaste skandalen och att priset till Bob Dylan var en del av dess kris.