4   +   9   =  

Frågor om nationen är brännheta. För allt fler är nationen eller nationalismen ett favoritämne, men för många är den fortfarande en kanske nödvändig men motbjudande kraft.

Efter den totalitära kommunismens fall följde en kaotisk utveckling i Östeuropa, särskilt i Jugoslavien och i de kaukasiska och asiatiska fd sovjetrepublikerna, vilket resulterade i ökad nationalism. På senare år har den fått ett allt fastare grepp också om befolkningarna i Västeuropa.

Det som för vissa är ett tändande hopp som inger lyckorus är för andra än ett hot, en känsla av tryckande nedstämdhet.

Nationalismen har sina komplikationer – och konfrontationer – när den bubblar upp med en nymornad strävan efter friheten efter ett långvarigt förtryck och kräver rättvisa och gottgörelser för det förflutnas oförrätter. Detta är en empiriskt prövbart faktum.

Det är betecknande att inga av de etablerade opinionsmakarna och ”experterna” vill se det rättfärdiga i dessa nationella oavhängighetssträvanden utan att de är helt fixerade på verkliga eller inbillade ”minoritetsförtryck” i upprättandet av etnokulturella nationalstater – detta är, naturligtvis, i analogi med den fortgående processen att förvandla svenskarnas Sverige till ”ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle”.

I september 1991 försökte Expressen påbörja ett ”samtal” om ”nationalismen som politisk kraft i det nygamla Östeuropa”. Det är frapperande att bl.a. Örjan Sturesjö, öststatsforskare vid Uppsala universitet och Balkanexpert, hävdar vid denna tid att politikerna i Serbien och Kroatien ”tar till det gamla tricket nationalism” – som om det inte fanns en folkligt bred förankrad strävan efter nationell kroatisk liksom serbisk oavhängighet, utan att det enbart skulle vara fråga om ”ett trick” att manipulera massorna med.

Ingen vill inse att statsbildningen Jugoslavien var en artificiell statsbildning som endast kunde hållas samman genom översåtligt förtryck i kombination dessutom med en falsk och i praktiken genomrutten ideologi, den kommunistiska (marxist-leninistiska)!

Vilken respekt för demokratin har man, när man inte respekterar folkviljans krav på upplösning av det multinationella (och flerspråkiga) Jugoslavien i dess nationella beståndsdelar utan enbart oroar sig för den då aktuella konflikten? Serbiska imperialisters krav på ett Storserbien och kvarvarande serbiska kommunisters strävade att med våld upprätthålla ett Jugoslavien under serbisk ledning stod mot t.ex. kroaters, bosniers eller sloveners längtan efter självbestämmande.

Att studera den historiska och aktuella bakgrunden till de nationella kon­flikterna i Östeuropa (som ligger latent även i Västeuropa) är avgörande för att förstå hur verklig fred och samverkan kan upprätthållas.

Min oro är att EU med sin uppslutning bakom globalisering och massinvandring förvandlar Europa till en tummelplats för konflikter och inbördes strider, inte endast mellan länder utan inte minst inom våra länder. Tyvärr är bristen på verklighetsförankring bland vänsterliberaler, som vägrar se vad som är orsak och verkan ett hinder för freden i vår del av världen.