Hur har den nationalistiska musikens utvecklats de senaste decennierna? Amerikansk docent försöker förstå, snarare än fördöma sambandet mellan nationell kultur och dess musikaliska uttryck. Frågan som dröjer sig kvar är, var den nationella kulturen kan hittas i dag.
Nationalismen måste självklart ha en politik. Därför måste nationalismen också engagera sig i de torraste aktiviteterna, såsom att ta fram och läsa offentlig statistik. För mig måste dock nationalismen också vara poesi.
Om man inte någon gång läser Verner von Heidenstams ”Sverige”, stämmer upp i en patriotisk hymn eller firar Gustav II Adolf, blir det för själlöst för mig. I sammanhanget kan man påminna sig om den tyske författaren Botho Strauß ord, att bara det man älskar kan gå under.
I boken Lions of the North: Sounds of the New Nordic Nationalism (Oxford University Press, 2017) ställer amerikanske docenten i etnomusikologi Benjamin R. Teitelbaum nationalismens poetiska, eller rättare sagt musikaliska, sida i förgrunden. Målet är att beskriva, hur de senaste decenniernas förändring av nationalismen i Sverige har påverkat den nationalistiska musikens utveckling.
Redan tidigt i boken märker jag en skillnad mot hur svenska akademiker och journalister brukar skriva om svensk nationalism. Han förklarar utan omsvep att han med delvis svenskt ursprung kan känna viss sympati med svenska nationalister, då de vårdar ett arv som han själv med möda försökt att upptäcka. Han erkänner också, att han under arbetet blivit vän med flera som skildras i verket och han känner sympati med dem såsom människor; särskilt SD:s gruppledare Mattias Karlsson verkar ha gjort intryck, och han beklagar att denne haft mindre tid att träffas på grund av det parlamentariska arbetets bördor.
Även om Teitelbaums sympati har gränser (han röstar enligt uppgift på Demokraterna i USA), så blir resultatet ett helt annat än det mesta jag läst om svensk nationalism från akademiskt håll. Han försöker förstå, snarare än att fördöma.
Detta blir tydligt i hans inledning, där han tydliggör att det finns olika inriktningar inom nationalismen, från försiktig kulturnationalism till identitärism till ren nationalsocialism, och att det inte är klargörande att påstå att all nationalism skulle vara en och densamma. Han rider sålunda tydligt spärr mot de vänsterinriktade forskare som i varje nationalist eller konservativ ser en potentiell fascist.
Författarens berättelse börjar i 90-talets skinnskallekultur. I denna värld var musiken helt central. Det gällde de moderata skinnhuvudena som lyssnade på Ultima Thule och understödde Sverigedemokraterna, såväl som de radikala nationalsocialisterna som hade sina band.
Den tänkande delen av skinnskallekulturen insåg, att det var nödvändigt att röra sig bort från denna subkultur. De insåg inte bara att delar av kulturen var ideologiskt problematiskt, utan att själva subkulturen som sådan var problematisk och försvårade ett bredare genomslag. Vissa, såsom Mattias Karlsson som intervjuas och tecknas utförligt i boken, absorberades av Sverigedemokraterna och den praktiska politiken, andra startade bokförlag och introducerade tidigare okända tänkare i Sverige.
Förändringen innebar också nya kulturella uttryck, bortom den skräniga skinnskallemusiken. Vissa av dessa uttryck, såsom nationalistisk rap och reggae, ter sig mig oändligt främmande. Om man inte ser, såsom Sovjetunionen och Nazityskland när de introducerade egna varianter på amerikansk jazz, som ett rent propagandamedel som kan fyllas med vilket innehåll som helst, måste musikens form i någon mån avspegla det ethos som man försöker förmedla.
Mera sympatiskt inställd är jag till de, Sverigedemokraterna närstående, grupper som försökt återintroducera folkmusiken. Här finns i hög grad förbisedda resurser, som skulle kunna väcka genklang i folkdjupet. Samtidigt får detta inte leda till ett åsidosättande av den klassiska konstmusiken, vilken inte bara innebär en anknytning till den gemensamma västerländska högkulturen, utan som också funnit distinkt svenska uttryck.
Trots en del nya uttryck på senare år, finner Teitelbaum en tydlig trend – nationalismen håller på att överge musiken. Den centrala roll som musiken hade, för att hålla samman nationalistiska grupper på 90-talet, har den inte längre.
Förvisso, musiken har en del begränsningar, den kan inte på samma sätt som en filosofisk text ge ett ideologiskt sammanhang. Den räcker inte heller långt, när det gäller att utarbeta motioner i ett parlamentariskt sammanhang.
Samtidigt måste, hävdar jag bestämt, all nationalism springa ur en nationell kultur. Vi vill inte ha 90-talets subkultur tillbaka, utan en bred livskraftig kultur. Nationalisterna bör därför fundera på, var den kultur hittas i dag, som kan återge den svenska kulturen dess forna glans, var sången ännu inte tystnat, var orden inte förlorat sin betydelse.