Det har varit en lång lågkonjunktur för svensk humor. Filmen Lyrro är dock inte lika feg, ängslig och självupptagen som merparten av komikerbranschen varit länge nu. Publiken skrattar gott, ler åt träffande satir och får stå ut med lite korrekthet för balansens skull.
Det är det gamla Lorry-gänget som är tillbaka. Vem minns inte deras TV-shower från 1990-talets första hälft? Klassisk humor, nästan lika legendarisk som Stellan Sundahls gäng ”Helt apropå”.
I filmen ”Lyrro”, där Peter Dalle står för manus och regi, vågar man igen skämta om allt. Till och med islam. Även om man måste väga upp med vanliga skämt om korkade svenska rasister.
Hysterin kring hälsoprodukter får sig en rejäl känga. Den politiska byråkratins dårskap blottläggs skickligt. Skämten om kvinnliga beteenden är smarta och originella, medan männen är mesiga enligt den vanlig feministisk doktrinen.
Berättelsen om Josef, Maria och åsnan som vandrar till det förlovande landet Södertälje ger perspektiv. Inte minst när det visar sig att myten om att man där får pengar, jobb och bostad utan att behöva anstränga sig, inte stämmer.
Lorry blandade lättsam komik med inslag av satir. Det präglar också Lyrro. Scenen där två personer har Alzheimers är både rörande och rolig. Starkast tycker jag ändå, paradoxalt nog, väderleksrapporten blir. Komik och tragedi i ett.
Upplägget med sketcher gör filmen ryckig, och jag tycker Dalle borde vågat vara ännu mer utmanande. Man vill ha mer. Och vi behöver, som aldrig förr, komiker som utmanar samtidens galna samhällsklimat. Men samtidigt måste man inse att en film i botten handlar om en kommersiell produkt som hundratusentals människor ska vilja köpa biljett till och gå för att se. Biofilm är inte bästa formatet för att reta och uppröra mainstream.
Med de förutsättningar som Lorry-gänget haft, är det ändå enkelt att utropa Lyrro till den bästa svenska humorsatsningen på länge.