Fredrik Segerfeldts Den svarte mannens börda gör upp med föreställningen att rasism, kolonialism och slaveri skulle vara exklusivt västerländska företeelser. Det är en välbehövlig och välskriven bok som förhoppningsvis kan bidra till att hyfsa debatten.
Vissa personer tycks älska att hata sin egen civilisation. Det finns ingen hejd på, hur en del debattörer och kulturskribenter kan sitta och förfasa sig över de fruktansvärda oförrätter som Västerlandet påstås ha begått, och med vilken emfas de kan fördöma den enorma rasism som, likt ett spöke, sägs hemsöka vår del av världen. Jag har länge längtat efter en bok som velat göra upp med denna osmälta flagellantfilosofi, som genom en seriös jämförelse med andra civilisationer kunnat sätta dessa påståenden i sitt sammanhang och visa vilket nonsens dylikt prat faktiskt är.
Att personen som skulle ta sig för att skriva boken i fråga, skulle vara den annars tämligen politiskt korrekte nyliberalen Fredrik Segerfeldt hade jag knappas väntat mig, men nu föreligger faktiskt Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri (Timbro förlag 2018). Att Segerfeldt kan komma att få stöd i mitt läger, från konservativt håll, verkar också bekymra honom, men han skriver i inledningen att detta pris är värt att betala för att bidra till en korrekt historieskrivning – en inställning som länder honom till heder.
Segerfeldt försöker i sin nya bok medelst sakligt redovisande av historiska fakta punktera ett antal myter om Västerlandets påstått exceptionella historia. Det påpekas att bara tre av världens genom tiderna största imperier var västeuropeiska. Ett exempel på en mycket grym imperator var mongolhövdingen Djingis Khan, som under tolvhundratalet bedrev utrotningskrig mot sina motståndare och enligt en redovisad uppgift skall ha mördat 37,5 miljoner människor och förslavat och beordrat massvåldtäkt gentemot ytterligare åtskilliga.
Kolonialismen var alltså ingen unik västerländsk skapelse, utan det enda unika med den var möjligen att man tvingades klä den i humanitär skrud, och påstå att den också tjänade civilisatoriska uppgifter, medan det för andra civilisationer räckte att hänvisa till egenintresset. En annan sak som var ovanlig var att man självmant valde att avveckla sina kolonier.
Inte heller slaveri är något särskiljande för vår historia. Triangelhandeln som förde svarta slavar till Förenta Staterna möjliggjordes tvärtom genom, att det gick att använda den befintliga infrastrukturen i Afrika och köpa slavar av inhemska slavägare där. Det amerikanska slaveriet kunde alltså inte ha fungerat utan det afrikanska. På samma sätt opererade för övrigt också araberna, som också hade svarta slavar i massor.
Bilden av den överallt i Väst grasserade rasismen ifrågasätts också förtjänstfullt i denna bok. Hur man än väljer att definiera detta amorfa och nebulösa begrepp är det uppenbart, och visas av alla försök till undersökningar, att västerlandet är den minst rasistiska av alla civilisationer.
En längre utredning av den ständigt upprepade påståendet att Västs rikedom skulle bero på utsugning av kolonierna får vi oss också till livs. Detta påstående, som från början härstammar från vissa marxistiska traditioner, tillbakavisas med ett antal olika argument – koloniernas andel av ekonomin utgjorde bara några få procent, de var inte särskilt lönsamma och sambandet var snarast omvänt, att stark ekonomisk tillväxt möjliggjorde koloniernas expansion.
Segerfeldt vill förstås inte på något sätt urskulda kolonialismen. Han framhäver de av alla kända övergreppen, såsom kung Leopolds hänsynslösa exploatering av kongoleser. Han vill bara sätta den i sitt rätta sammanhang, visa det orimliga i den sorts perspektiv som den masochistiska vänstern sprider.
Mycket av det som Segerfeldt skriver är förstås bekant för den som intresserat sig något för historia, men det är trots detta är det värdefullt att ha kunskapen samlad på ett ställe. För trots att det som Segerfeldt skriver egentligen är okontroversiella historiska fakta, utgår många debatter, hela politiska rörelser och organisationer, och, alltför ofta, teoribildningar vid universitet, från att motsatsen var förhållandet. Moteld behövs.
Det är också en välskriven bok, full av underhållande anekdoter och utvikningar, som också visar en för mig, möjligen fördomsfull mot nyliberaler, överraskande bred bildning med referenser också till skönlitteratur och film. Jag hoppas den kommer göra avtryck i debatten.