Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

RECENSION. Boken har redan sålts i över en miljon exemplar. Skvaller om president Donald Trump är hett eftertraktat. Särskilt när det levereras av en legend inom journalistiken, Bob Woodward. Men porträttet får mig att undra över hur väl vi förmår värdera ledarskap och vad olika mänskliga egenskaper betyder för detta.

Journalisten Bob Woodward avslöjade 1973-74 Watergateskandalen, som blev Richard Nixons fall, och har sedan dess gjort många ingående biografiska böcker om sittande amerikanska presidenter. Woodward är känd för riktigt noggrann kontroll av källorna, vilket gör boken trovärdig. Risken att det handlar om löst skvaller är liten.

Men i den aktuella biografin Fear (Simon & Schuster, 2018) har Woodward en märklig dubbel strategi. När det gäller omdömen om personen Donald Trump skruvar Woodward till dem så hårt han kan i negativ uttolkning. De som är i kontakt med Vita huset beskrivs ständigt som ”chockade”, ”förtvivlade”, ”uppgivna” över Trumps agerande. ”Han förstår inte”, är en vanlig slutsats som flera förmedlar till Woodward.

Men när Woodward beskriver konkreta händelser med presidenten – utan omdömen – framstår Donald Trump inte alls som bortom rim och reson. Här visar Woodward sin styrka: han håller sig till det han kan bekräfta från flera oberoende källor.

Ändå förmedlar Woodward också olika aktörers personliga omdömen om att presidenten är oregerlig. Jag tror det sker av kommersiella skäl. Woodward lyfter fram det snaskiga så att den politiska vänstern ska köpa en bok om en republikansk president.

Låt mig ta några exempel.

Woodward inleder med ett uppseendeväckande agerande: Trumps personlige rådgivare går in och stjäl dokument i Ovala rummet, så att Trump inte skriver på förödande beslut. Detta blir bokens främsta bevis för att Trumps styre är irrationellt och farligt impulsivt. Woodward hävdar att detta visar att Trumps rådgivare måste ”rädda” presidenten från sig själv. Att det är kaos i Vita huset.

Men när Woodward längre bak i boken mer utförligt beskriver vad som hände, visar det sig att dokument som avlägsnats från Ovala rummet inte har gått den formella vägen. När den personlige rådgivaren inte vet vem som lagt in dokumenten på presidentens skrivbord tar han bort dem.

Detta visar ju på raka motsatsen till den slutsats Woodward drar: Vita husets beslutsprocedurer fungerar. Dokument som inte hör hemma i Ovala rummet avlägsnas. Woodward kan inte visa på exempel där skadligt beslut fattats genom slarvig hantering av dokument. Hade sådant funnits, hade Woodwards källor säkert lyft fram dem, istället för att misstänkliggöra fall där procedurer faktiskt följs.

Det görs stor sak av motsättningar mellan de stora elefanterna, utrikesminister Rex Tillerson, försvarsminister James Mattis och presidentens säkerhetsrådgivare H.R. McMaster. Att dessa erfarna män ur olika perspektiv har olika syn på världen och USA:s prioriteringar är föga förvånande. Det råder ofta konflikt mellan dessa tre maktcentra i Washington. Systemet är riggat för att ge olika perspektiv – till presidenten, som alltid är den som avgör.

Jag ser ingenting i Woordwards bok som är utöver det vanliga i denna dragkamp mellan maktcentrum i huvudstaden. Det är naturligtvis intressant att ta del av denna dialog, och jag undrar ofta hur Woodward har kommit åt samtal som är så känsliga.

En återkommande strid i Vita huset handlar om Syd- och Nordkorea. Trump tycker att Sydkorea får för stort militärt bistånd samtidigt som Sydkorea har ett stort handelsunderskott gentemot USA. ”De bedrar oss!” säger Trump som vill avsluta både frihandelsavtal och militärt samarbete med Sydkorea. Försvarsminister Mattis förklarar att amerikanska trupper är där, inte för Sydkoreas skull, utan för Amerikas säkerhet. Det ger betydligt bättre övervakning av Nordkorea från närområdet än att sköta det hundratals mil därifrån.

Trump gillar inte heller att hans företrädare misslyckats med att lösa problemet med Nordkorea. När Kim Jong-Un (och tidigare hans far) riktat fruktansvärda hot om anfall mot Sydkorea, har amerikanska presidenter vikt ner sig. Regimen i Nordkorea anses vara så irrationell att en provokation skulle kunna resultera i att kommunisterna bombar Söul med miljontals människor dödade och skadade som följd. Denna undfallenhet har resulterat i att Nordkorea också kunnat utveckla kärnvapen. Snart kan de sätta en atombomb på en missil som når amerikansk mark.

Donald Trump ändrar strategi när Kim åter hånar USA på sitt vanliga vis. Trump svarar med samma medel, och kallar Nordkoreas diktator ”lille raketmannen”. Säkerhetspolitiska etablissemanget chockas av Trumps språkbruk. Ingenting gott kan komma ut av att stå upp för demokrati, menar experterna. Trump ”förstår ingenting”, är den vanliga reaktionen som Woodward citerar om och om igen.

Woodward avslutar manusskivandet i mars 2018 med nedslående föresatser. Men bara tre månader senare, 12 juni 2018, träffades för första gången någonsin kommunistledaren i Nordkorea och USA:s president. Vi vet inte utfallet, men Trump har helt klart avbrutit de strategier som inte fungerat i årtionden, och provar en ny som har positiva ansatser. Att ifrågasätta det som inte fungerar och söka nya vägar anser jag är en avgörande beståndsdel i politiskt ledarskap. Något presidenterna Obama, Bush och Clinton inte demonstrerat i fallet Nordkorea.

Samma sak med Nato. Etablissemangen tar sig för pannan när Trump rakt upp och ned kräver att alla Nato-medlemmar ska leva upp till löftet om att ha en försvarsmakt på två procent av BNP. Men varför ska USA betala säkerhetskostnaderna för Europa? Var finns logiken? Trump företräder amerikanska folket, då är det naturligt att kräva att andra nationer lever upp till sina åtaganden.

När Woodward citerar experter som säger att Trump ”inte begriper” att han undergräver relationerna med USA:s nära allierade, vill jag nog påstå att det är tvärtom: Trump förstår bättre än andra vad amerikanska folket kräver, vad hans uppdrag är som deras president.

Frihandel och tullar är också en central fråga i boken. Trump beskrivs återigen som en okoncentrerad president som inte lyssnar på experternas utläggningar om varför handelsunderskott för USA inte är något problem. Och att tullar och upprivna frihandelsavtal skadar världshandeln och relationerna till allierade. Det framställs som att en uppsägning av Nafta (frihandelsavtalet med Kanada och Mexiko) vore en katastrof. Trump ”fattar inte”.

Men nu i oktober 2018 har Trump inte bara sagt upp Nafta utan fått Mexiko och Kanada att skriva på ett nytt avtal som är betydligt mer rättvist, och därmed gynnsamt, för USA. Vi kan också läsa att det nya avtalet är ”en mina för Kina” som använder oschyssta handelsmetoder. Ingenting av detta strategiska tänkande förmedlas av de källor som Woodward intervjuat. Min slutsats är att det nog är så att presidenten vet vad han gör.

Presidentens känsloutbrott är välkända och de är ett återkommande tema i boken. Men jag noterar att det är mediernas rapportering som får Donald Trump att bli topp tunnor rasande. Visst borde presidenten låta bli att följa dem, men det har ju ingen sakpolitisk effekt att han rasar över medierapporteringen.

Han blir otålig också i andra sammanhang, men gång på gång visar Woodward att han ändå lyssnar på rådgivarna. Han låter skattereformen gå före tullar, och når framgång i skattefrågan i december 2017.

Här noterar jag att på områden där Trump når politisk framgång, de svischar förbi på någon enstaka rad i boken. Utöver skattefrågan ägnas inget utrymme åt att Trump fick en ny domare i Högsta domstolen, Neil Gorsuch, utsedd. För många konservativa var detta Trumps viktigaste vallöfte. Och nu i oktober har Trump fått ytterligare en konservativ domare, Brett Kavanaugh, utsedd. Det skedde efter en smutskastning som kunnat få andra presidenter att vackla. Här är det inget snack om att Trump levererar, men det förbigår Woodward med tystnad.

Det är en naturlig logik i journalistik, goda nyheter är ointressanta. Det är dåliga nyheter medierna vill ha. Men här talar vi om en biografisk bok, då borde Woodward också ägna presidentens framgångar uppmärksamhet och analysera varför han lyckas uppnå dem. Men det gör inte Woodward.

Trumps språkbruk är färgstarkt och vulgärt. Det upprör många. Väldigt mycket. Så mycket att det skymmer vad Trump åstadkommer politiskt. Är inte hans uppträdande därmed ett hinder för hans ledarskap?

Nej, inte i vår tid. Han blev president just därför att han hade denna oförblommerade, färgstarka upprördhet över hur illa landet har skötts. Hans aggressiva energi vann honom presidentposten. Folk är missnöjda med yrkespolitiker som uttrycker sig väl men inte får någonting gjort. Det framgår också i boken att Trump är mycket medveten om att han måste tillgodose sin väljarbas med både skådespel och resultat.

Genom Woodwards rapportering om personliga samtal och relationer med presidenten framgår också att Donald Trump är tacksam för den hjälp han får. Trots att hans privata advokat John Dowd avgår sedan Trump inte följer hans råd, skriver Woodward: ”Under hela sin yrkeskarriär som advokat har Dowd endast haft ett fåtal klienter som visat sådan tacksamhet” som Trump.

Men samtidigt tar Trump lätt på sanningen när han snackar. Gång på gång visar det sig att han överdriver eller förnekar sådant som är oomtvistat sant. Detta retar också många till vansinne. Jag har på nära håll erfarenhet av denna sorts beteende. Det verkar vara en egenskap som sitter så djupt att dessa personer inte kan hjälpa det. Det viktiga är då att inte gå på det sist sagda. Skaffa bekräftelse, och på det mänskliga planet: förstå vad avsikten är. Elaka utfall behöver inte vara menade, utan uttryck för frustration. Eller otålighet.

Woodward visar att Trump i flera fall hinner gå ut med vem som ska ersätta någon som avgår från sin post (exempelvis som stabschef), innan han avtackat dem som avgår. Det kan vara synnerligen sårande för dem som blir så bryskt behandlade. Men några veckor senare kan Trump ringa upp den han hanterat på det här sättet och fråga hur de har det och om de inte ska boka lunch. Här visar Woodward att Trump förmodligen inte förmår att sätta sig in i hur andra uppfattar hans beteende. Så fungerar egocentriker. Men det betyder inte att han medvetet är elak.

Trump är alltså en egocentrisk storskrävlare. I mediedebatten, liksom i Woodwards bok, dras med någon sorts outtalad automatik slutsatsen att en sådan person inte kan vara kompetent. Inte borde vara president.

Men finns ett sådant samband?

Nej, jag vill påstå att flera av historiens hjältar har haft allvarliga personliga brister. Vissa av oss människor utrustas med extremt goda kvaliteter på vissa områden, men det tycks som naturen väger upp dem med nästan lika stora brister i andra avseenden.

I fallet med Donald Trump handlar det om huruvida hans brister kommer i vägen för de förmågor som fick folket att välja honom: att skaka om, att sätta fart på insomnade system och slentriantänkande. Woodwards bok bevisar på inget sätt att Trumps egensinniga självsäkerhet och envishet är ett problem som är större än hans förmågor. Snarare skapar han nya realiteter för USA, väst och internationellt. Med tanke på hur åderförkalkad västvärlden blivit, borde inte en dos vitalisering skada.