Med invalet av Jili Mossaed i Svenska Akademien visar den sitt stöd för det multikulturella projektet. Det kan fungera som kortsiktig mediestrategi, men skadar Akademiens anseende på lång sikt.
Alla turer kring Svenska Akademien börjar snart likna en intrikat förväxlingskomedi, där hastiga förvandlingar och plötsliga scenbyten ständigt gör historien mer komplicerad och åskådarna funderar på vilka trollgrepp manusförfattaren skall tillgripa, för att få det hela att gå ihop. Kanske skall Hans Majestät Konungen uppträda som Deus ex machina? Spänningen blir desto större som ingen bestämt handlingen i förväg och endast den allvise Guden känner utgången.
Plötsligt stod vi inför något som verkade likna en vändning, ett genombrott. Nya ledamöter skulle presenteras, en händelse möjliggjord genom att Kjell Espmark och Peter Englund tagit sitt förnuft till fånga och tillfälligt återvänt till Akademien, för att genomföra röstningsförfarandet. Världen, eller i alla fall det svenska mediala och kulturella etablissemanget, höll andan, och se, Svenska Akademien kungjorde i ett pressmeddelande den 5:e oktober, att Kungen godkänt två nya ledamöter: den svenske juristen Eric M Runesson och den persiska författarinnan Jili Mossaed.
Vad skall sägas om detta? Det första invalet, tycker jag verkar väl genomtänkt. Runesson är en tämligen anonym, men högt kvalificerad jurist, verksam som justitieråd i Högsta domstolen. En jurist behövs utan tvivel i Akademien, och den korta period utan en sådan, som förevarit sedan Sten Rudholm hämtades hem av Herren, måste ses som en tvivelaktig anomali och en del av Akademiens kris.
Att just Runesson valdes får antas bero på hans roll som medlare i Svenska Akademien. I detta osäkra läge verkar det klokt att välja in någon som man redan har erfarenhet av, någon som prövats i skarpt läge. En invändning vore möjligen, att han inte gjort sig känd för några särskilda kulturella intressen, men Akademien anser förmodligen att de först och främst vill ha en kompetent jurist som de kan lita på. Bildningen kan andra stå för.
Runesson är också ett försiktigt val på det viset att han, i alla fall mig veterligt, aldrig gjort något som kan uppfattas som kontroversiellt. Han verkar över huvud taget inte tagit klar ställning i någon större samhällsfråga eller debatt, utan oförtrutet skött sitt juridiska värv i det fördolda. Ingenting finns att invända mot detta – Akademien är inte den typ av institution som vinner på att vara onödigt polariserande eller kontroversiell.
Det andra invalet finner jag däremot högst tvivelaktigt. Poetissan Jila Mossaed föddes 1948 i Teheran. Hon publicerade där persiska diktsamlingar, men övergick efter flytten 1986 till att skriva på svenska och har i egenskap av svensk författare utkommit med ett antal diktsamlingar. Svenska måste därmed betraktas som hennes andra språk, och hon har själv beskrivit upplevelsen att skriva på svenska som att lämna en ocean för en bassäng.
Den första frågan som man bör ställa sig är, hur ska hennes verk bedömas? Skall det bedömas utifrån det faktum att hon var 38 år, när hon började lära sig svenska, eller skall hon mätas med samma måttstock som en infödd svensk? Då ledamotskap i Svenska Akademien inte ges såsom ett pris i integration eller svenskinlärning, måste den senare bedömningsprincipen vara den enda möjliga.
Jag har gjort ett försök att förutsättningslöst bedöma hennes lyrik. Även om jag inte med så kort varsel lyckats komma över allt hon har skrivit, tror jag mig ha läst ett representativt urval. Jag finner här en tämligen enkel metaforstil, vad det verkar inspirerad både av äldre persisk litteratur och västerländska modernister, med en och annan politisk utflykt. Det är imponerande såsom ett exempel på språkinlärning, men jag har svårt att se att det kan kan anses vara i paritet med de främsta infödda svenska författarna.
En annan förklaring är förstås att man önskade få del av hennes specialkompetens inom persisk litteratur eller att också hennes persiskspråkiga produktion skall vägas in beslutet, men det förefaller märkligt, då Svenska Akademien hittills bestått av svenskspråkiga akademiker och författare och inte rekryterat internationella experter med andra modersmål. Det är även långt ifrån uppenbart att hon skulle vara den främsta experten på persisk litteratur i Sverige. Flera sakkunniga akademiker finns – Ashk Dahlén är ett exempel.
Jag har också svårt att se att Svenska Akademien resonerat på detta sätt. En annan förklaring ligger närmare till hands. Svenska Akademien vill med detta inval av den första ledamoten i Akademien med svenska som andraspråk visa sin lojalitet med det multikulturella projektet, och hoppas på så sätt vinna stöd hos det mediala och kulturella etablissemanget, i ett läge när man mottagit osedvanligt mycket kritik.
Denna taktik verkar ha fungerat på kort sikt; en strid ström av hyllningar, också från Akademiens kritiker, har influtit de senaste dagarna. På längre sikt riskerar dock denna uppenbara kvotering, och integritetslösa anpassning till tidens idéer, att försvaga Akademien.
Svenska Akademien har sitt värde, i det att den klarar av att stå över tiden, att stå för tradition och kvalitet, utan knäfall för den ena eller andra trenden. Om den fortsätter på den inslagna vägen riskerar den att uppfattas som vilken politiskt korrekt församling som helst.