Faran med etniskt baserad politik

DEBATT. Att de rödgröna tagit första steget mot ökad etnisk röstning råder det ingen tvekan om. Men konsekvenserna måste diskuteras, inte minst mot de negativa lärdomar som internationella erfarenheter pekar på, skriver riksdagsledamot Ludvig Aspling (SD).

När historien skrivs om september 2018 kommer kanske pekas ut att Sverige påbörjade resan från en klassisk västerländsk demokrati, till ett system mer typiskt för traditionellt mångkulturella länder. Diskussionen om vad som lite slarvigt brukar kallas klanröster har nästan helt varit normativ, men för att förstå huruvida detta är något som borde motverkas, måste vi först undersöka etnicitets-politikens konsekvenser.

Paul Collier, professor i ekonomi på universitet vid Oxford och direktör för Centre for the Study of African Economies har i fler böcker, framförallt Wars, guns and votes – democracy in dangerous places (Harpter, 2010), berört frågan om hur demokrati och valrörelser fungerar i fattiga och traditionellt mångkulturella samhällen.

Den övergripande slutsatsen är att framgångsrika partier i sådana länder tenderar att vara etnisk, i stället för ideologiskt baserade, vilket sedan får ett antal konsekvenser. För det första blir politiska sakfrågor (så som vi förstår begreppet) meningslösa eftersom kampanjer helt bygger på en uppmaning om att samla makt åt den egna gruppen. Eftersom regeringens chans till omval sedan helt saknar koppling till förmågan att genomföra reformer, förbättras aldrig kvaliteten på den offentliga förvaltningen.

Tvärtom, eftersom regeringsmakten hänger på ett visst partis ställning som representant för en etnisk grupp, kan regeringspartiet i princip välja mellan att gynna gruppen genom korruption eller ersättas av någon annan som gör det. Denna effekt speglas av att återvalsfrekvensen i de minst utvecklade länderna historiskt kretsat runt 90 %, ungefär dubbelt så hög som i OECD.

Även de formella valreglerna påverkas, kanske allra tydligast i Somalia där endast klanrepresentanter har rösträtt vilket egentligen är helt logiskt, varför låta alla rösta om alla vet att alla kommer rösta som den egna klanledaren säger?

I valet 2018 vann flera rödgröna kandidater och en riksdagsledamot sina platser genom etniskt baserade kryss-kampanjer utan att (vad jag kan se) driva några sakfrågor över huvud taget. En lokalpolitiker med muslimsk bakgrund ertappades med att erbjuda hela församlingens röststock i utbyte mot bygglov för moské, och minst en imam uppmanade hela sin församling att välja Socialdemokraterna eller miljöpartiet, oklart i utbyte mor vad.

Socialdemokraterna har dessutom drivit en dold etniskt baserad kampanj sedan 1999 när partiet slöt ett samarbetsavtal med företrädare för det så kallade muslimska civilsamhället, om röster i utbyte mot muslimskt inflytande över statsförvaltningen.

I det kortare perspektivet kommer etnicitets-politiken orsaka motsvarande splittring inom de rödgröna, som invandringsliberalismen orsakat inom moderaterna. I nästa val kommer lokalpolitiker i kommuner med exempelvis stor Somalisk diaspora veta att de måste sätta ett par Somalier på listan för att få den gruppens röster, samtidigt som de riskerar att förlora delar av eller hela fullmäktigegruppen till den somaliska falangen. För att ha kvar sina fullmäktigeplatser kommer vissa miljö- och vänsterpartister med andre ord bli tvungna att organisera egna etniskt baserade krysskampanjer för att tränga undan minoritetspersoner, vilket kommer bli ett surt piller att svälja.

Att de rödgröna tagit första steget i denna förvandling råder det med andra ord ingen tvekan om. Huruvida de konsekvenser professor Collier beskriver kommer drabba även Sverige får den som lever, se.

Ludvig Aspling
Riksdagsledamot (SD)