Ansvaret är större för den egna familjen än för familjer i allmänhet och för fäderneslandet snarare än nationer i allmänhet. Kristendomen ger moralisk vägledning om vem man ska hjälpa, och den är inte gränslös.
Härförleden gjorde Mohamed Omar den helt korrekta observationen i Samtiden, att eftersom både Judeen och Egypten tillhörde det romerska riket, så var den Heliga familjen närmast att se som internflyktingar när de flydde till Egypten undan kung Herodes.
Eftersom berättelsen om flykten till Egypten är en av de tre vanligaste ”berättelserna ur Bibeln” när kristen flyktingpolitik kommer på tal, så finns det anledning att titta lite närmare på den och på de två andra. De andra är uttåget ur Egypten och berättelsen om den barmhärtige samariern. Därefter skall ett resonemang föras om rimliga kriterier för en kristet inspirerad flyktingpolitik och några konkreta synpunkter framföras. Detta är en lång text, så ha tålamod.
Flykten till Egypten
Vägen mellan Judéen och Egypten var en flitigt brukad karavan – och handelsväg och via vad som då kallades den Erythreiska sjön bedrevs en omfattande handel med Indien. Under Pax Romana rörde sig tusentals människor dagligen på dessa vägar som bevakades av romerska soldater, bland annat den så kallade italiska kohorten – Cohors II Italica civium romanorum – som är väl känd från bibelns berättelse om centurionen Cornelius.
Poängen med denna möjligen något nördiga utläggning är att visa att förhållandena vid tiden är rätt väl kända och att – ehuru hotet mot den Heliga Familjen var nog så verkligt – resan ur strikt migrationspolitisk synpunkt torde varit ungefär lika dramatisk som att ta bussen från Haparanda till Torneå. Den Heliga Familjen torde heller inte utgjort någon nämnvärd belastning på prefekturen Egyptens budget. Berättelsen ger alltså i själva verket inte mycket vägledning för modern migrationspolitik.
Uttåget ur Egypten
Berättelsen om det judiska folkets uttåg ur Egypten brukas ofta som en arketypisk berättelse om befrielse från förtryck genom emigration, och det på goda grunder. Men sedan följdes ju emigrationen ur Egypten av immigrationen i det Heliga landet. Och då bedrev ju de nyanlända, om vi får tro Bibeln, vad som närmast kan karaktäriseras som en folkmordspolitik riktad mot dem som redan bodde där; amoréer, kananéer, moabiter, periséer och vilka de nu var.
Visserligen skedde detta då med Herrens goda minne, men som förebild för en nutida migrations- och integrations politik känns det inte helt adekvat. För att uttrycka det milt.
Den barmhärtige samariten
Till sist då berättelsen om den barmhärtige samariten som till skillnad från andra förbipasserande faktiskt hjälper den slagne i diket, därigenom givande ett tydligt exempel på hur vi bör handla mot vår nästa.
Svårigheten med tillämpandet av denna liknelse som modell för migrationspolitiken ligger i att nu står vi inte inför en slagen i diket, utan inför ca 67 miljoner. Så många medmänniskor, varav ca 20 miljoner minderåriga, beräknas idag vara på flykt i världen. Hur hjälpa på rätt sätt?
Resurserna är inte oändliga
Vi lever i en värld vari åtskilliga resurser inte är oändliga eller står till det offentligas förfogande. Om man inte förstår detta, utan tror att staterna förfogar över ständigt flödande ymnighetshorn, så har man inte i migrationsdebatten att göra, utan hör hemma i skolbänken.
För alla någotsånär välorienterade människor står det klart att migrationspolitiken kräver prioriteringar: Vilka behöver mest hjälp? Vems ansvar är det primärt att ge den aktuella hjälpen? Var bör den ges? Vilka resurser krävs för att ge hjälpen, och hur skall de frambringas?
Frågorna är många. Och alla kräver de inte bara sakkunskap utan också etiska ställningstaganden. Det duger inte att bara förespråka en ”generös” migrationspolitik och sedan blunda för de etiska konsekvenserna av det man föreslår.
Att bara låta ”generös” är inte – som en del tycks förställa sig – ett ”profetiskt” ställningstagande, utan bara en manifestation av flum och bristande ansvarstagande. Och antagligen en ömklig eftergift åt ett självupplevt psykologiskt behov av att känna sig god.
Men hur bör då en kristet inspirerad migrationspolitik se ut?
Utgångspunkten i kristen migrationspolitik
Här handlar det inte om att stänga in sig på kammaren med en bibel och försöka lista ut svaret. Vi behöver inte ge oss in i den individuella bibeltolkningens förrädiska farvatten, som om inte annat historien lärt oss regelmässigt landar i befängda idéer och stundtals i veritabla katastrofer. Nej, det finns i själva verket sedan hundratals år en väl etablerad bred kristen idétraditon för att analysera frågor som dessa.
Det handlar om det som sedan tidig medeltid kallas för Ordo Caritatis – Kärlekens ordning.
Viktiga bidrag till denna tradition har lämnats av till exempel Augustinus, Petrus Lombardus, Thomas av Aquino och Alfons Liguori, men traditionen har varit så allmänt utbredd att det egentligen är missvisande att hänvisa till enskilda bidragsgivare. Särskilt känd i det sekulariserade Sverige är den dock nog inte.
Enligt kristen tradition är kärleken den största dygden och en av de tre teologala dygderna: tro, hopp och kärlek. Kärleken är i detta sammanhang alltså inte en känsla, utan en dygd. Det vill säga en av de fasta föresatserna som formar vår karaktär, och i detta fall då föresatsen att vilja andra väl för deras egen skull – Benevolentia.
Utgångspunkten är budet att älska Gud över allt annat, och sin nästa så som sig själv. Det finns anledning att lägga märke till det där om ”så som sig själv”. Enskilt eller kollektivt självförakt – så vanligt i västvärlden – är ingen bra grund för kärleken som dygd.
Ordo Caritatis har fyra fundamentala bottenplattor som handlar om solidaritet, ansvar, behov och resurser.
Vi tillhör alla samma mänsklighet
Gud har skapat varje människa till sin avbild, som person till sin natur förnuftig och med fri vilja. Alla människor har samma ursprung och mänskligheten är grunden en enda gemenskap. I denna har alla människor samma värde och värdighet, och samma naturliga rättigheter och skyldigheter. Här är icke jude eller grek, man eller kvinna, fri eller träl utan alla är vi ett, som det heter i Galaterbrevet.
Jorden, med dess resurser, är skapad för alla människors behov. Detta är insikten bakom vad som i vår tid kallas solidaritetsprincipen, som går ut på att vi har ett principiellt ansvar visavi våra medmänniskor som inte begränsas av nationalitetsgränser, etnisk tillhörighet och liknande.
Vi har mer ansvar för vissa än för andra
Dock – och detta är viktigt: Vi människor lever våra liv i olika gemenskaper med olika specifika ändamål, i familjer och släkter, i byar och grannskap, i folk och riken, som på olika sätt är beroende av oss och som vi är beroende av. Vi har därför ett primärt ansvar för de gemenskaper vi lever i, deras välgång och möjlighet att förverkliga sina ändamål.
Ansvaret är större för den egna familjen än för familjer i allmänhet och för fäderneslandet snarare än stater i allmänhet.
”Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än en otrogen”, som det heter i första Timoteusbrevet.
Detsamma säger Augustinus i De Doctrina Christiana. Detta är en av grunderna för vad som kallas subsidiaritetsprincipen. Ju närmre någon står oss, desto större är vårt ansvar för deras väl, och därför gör vi rätt i att prioritera deras behov framför främlingars.
Rent parentetiskt kan det nämnas att det finns starkt empiriskt stöd för att det är så de flesta människor faktiskt agerar, när de inte hindras av administrativt tvång, politisk indoktrinering eller liknande. Denna prioriteringsordning är en viktig komponent i neoskolastisk nationalekonomisk teori, såsom redovisats i till exempel John D. Muellers utmärkta Redeeming Economics (2014).
Det vore med denna utgångspunkt till exempel fel av föräldrar att försumma sina egna barn medan de lägger ned arbete på en organisation som arbetar för ”världens barn”.
Thomas av Aquino påpekar att det fel att ge till andra, när de närmaste inte har tillräckligt. (Summa Theologiae, II-II, q 36). Det rätta är alltså att prioritera i följande ordning: Sig själv, maka/make, barn, föräldrar, syskon, släkt och vänner, grannar och personal, landsmän och så vidare.
Man kan kanske tala om koncentriska cirklar av ansvar. Engagemang i yttre cirklar blir fel om det innebär att inre cirklar försummas.
Beakta behovens allvar – inte bara vem som har behovet
Det finns ytterligare en faktor av betydelse för till vem och när hjälp skall ges enligt Ordo Caritatis. Denna faktor är hur allvarligt och akut hjälpbehovet är. Här spelar också in om det finns någon annan mer ägnad eller lämpad att hjälpa. Ytterst, i verkliga nödfall, är enligt Ordo Caritatis alla tillgångar att betrakta som gemensamma och bör fördelas, som Thomas av Aquino påpekar.
Detta hänger ihop med att jordens resurser är skapade för alla människor, inte bara vissa. Men här talar vi om verkliga nödfall. Skeppsbrutna på en öde ö är ett klassiskt exempel. I alla lägen gäller dock att man vid prioriteringar måste ta hänsyn till hur besluten slår mot dem med störst behov av hjälp.
Ovan konstaterades att föräldrar främst har ett ansvar visavi sina egna barn, men det hindrar inte att det är rätt att barnen får vänta några timmar på maten medan mor och far drar upp en person som gått genom isen i en vak. Även om det är en ren främling. Det akuta behovet, och konsekvenserna av att inte hjälpa, måste beaktas vid prioriteringen.
En del resurser kan delas med alla, men inte alla
Den sista faktorn som måste beaktas för ett handlande i enlighet med Ordo Caritatis är karaktären på den resurs som eventuellt är föremål för att ges till nästan. En del resurser är ju ändliga, men andra är det inte på samma sätt.
Om man till exempel delar med sig av sin kunskap till en okunnig, så blir det ju inte mindre kunskap kvar till en själv. Om man behandlar en annan enligt rättvisans principer, så blir det inte mindre rättvisa kvar till en själv. När apostlarna förmedlade kristendomen till medmänniskorna så blev det ju inte mindre kristendom kvar till dem själva, om man säger så.
Många resurser eller värden är sådana att de inte minskas av att delas, och då infinner sig ju inte prioriteringsbehovet på samma sätt. Tvärtom.
Men sen finns ju alla de resurser som i ett givet ögonblick på en given plats är begränsade.
Pengar, personal, byggnader, mediciner och vad det nu kan vara fråga om. I de fallen är det, under beaktande av behovens allvar enligt ovan, rätt att prioritera de närmaste som man har ett speciellt ansvar för.
Familjer har ett större ansvar för de egna barnen än för andras, regeringar har ett större ansvar för sitt eget folk än för andra folk, och så vidare.
Att inte beakta detta är att brista i rättvisa, och (som Augustinus påpekade i De Civitate Dei, IX,5) så är barmhärtighet utan rättvisa ingen dygd överhuvudtaget.
Thomas av Aquino påpekar att välvilja (benevolentia) måste vi visa mot alla människor på samma sätt, men att göra väl (beneficentia) kan vi inte göra på samma sätt visavi alla.
Ordo Caritatis är ett medel för analys – inte själva analysen.
Ordo Caritatis tillhandahåller alltså ett antal kriterier för en kristet inspirerad migrationspolitik men måste naturligtvis kompletteras med sakkunskap om förhållandena och effektiva metoder enligt schemat skaffa kunskap–bedöm–agera.
Det säger sig självt att man även med dessa kriterier kan komma till olika slutsatser om vad som bör göras, beroende på olika kunskapsunderlag och olika bedömningar om sakläget och om vad som är effektivt. Det kommer i den meningen aldrig att finnas ”en” kristen migrationspolitik.
Man får hoppas att de kristna opinionsbildare som brukar demonisera dem som inte delar just deras ”generösa” migrationspolitiska idéer kan komma att inse det. De också.
Faran med parallella normsystem
Thomas av Aquino varnar i verket De regno, i Aristoteles efterföljd, för att släppa in för många människor med främmande seder och lagar i det egna landet. Detta har inget med någon ”rädsla för det främmande” att göra, utan handlar om den högst konkreta risken att det breder ut sig parallella normsystem som underminerar landets lagar och rättsordning, och respekten för och tilltron till desamma.
I vår tid och del av världen handlar det främst om hur grupper som bejakar shariasystemet bildar enklaver av inflytande i våra samhällen och de problem detta resulterar i, på kort och lång sikt.
Problemen får här också en särskilt ironisk karaktär, i det att många av dem i utsatta områden som nu drabbas av de informella nätverk som upprätthåller sharianormer, är just sådana människor som en gång flytt från dessa normers herravälde i deras ursprungsländer.
Hur agerar då våra kristna ledare?
I somras levererade Sveriges kristna råd (SKR), som samlar 27 kristna kyrkor och samfund i Sverige, ett ställningstagande i migrationsfrågan, genom en debattartikel i Aftonbladet den 21 juni.
Förvånande nog tar de då inte sin utgångspunkt i Guds uppenbarelse, evangelierna och kristen tradition, utan de meddelar att de ”står fast vid FN:s grundläggande princip om människovärdet”.
Jahapp.
De noterar dock att ”kristen tro säger att vi har ansvar för varandra över hela världen”. Däremot inget om att vi enligt evangelierna, Ordo caritatis och naturrätten faktiskt har olika ansvar för varandra, beroende på i vilka relationer vi står i till varandra. Som vi begrundat ovan.
De tycker att ”politiker ställer grupper mot varandra” vilket antagligen innebär att de är arga på politiker för att dessa är tvingade att göra sådana prioriteringar som de själva flyr ifrån.
Vidare krävde de en återgång till de regler som gällde före de senaste förändringarna och i synnerhet då bättre möjligheter till familjeåterföreningar.
På en följdfråga över mailen om hur många familjer i Sverige som är berörda, var de anhöriga finns idag, hur många ärenden som involverar barn och vilka resurser de beräknat behövs för saken, så svarar Björn Cedersjö vid SKR att de inte har och inte inskaffat några sådana uppgifter. Deras ståndpunkt är nämligen ”principiell”.
Att det konkreta förverkligandet av det de önskar kanske också involverar lite etiska principer verkar inte ha föresvävat dem.
Det finns en annan sak som är lite märklig med det ”principiella” i SKR:s ställningstagande. Familjer splittras av många skäl. Skilsmässor, konstgjorda befruktningar med anonyma donatorer, kvinnor som väljer att vara ensamstående mammor och inte inkluderar fadern i barnens liv – skälen är många till att kontakt med anförvanter hindras. Men om dessa skäl har SKR vad jag kunnat finna aldrig gjort något uttalande överhuvudtaget.
Inte heller har de gjort något uttalande om familjeåterförening i andra länder. Familjeåterförening är uteslutande principiellt viktigt för SKR när det handlar om att ytterligare migranter skall få uppehållstillstånd i Sverige. Aldrig annars. Nog är det skumt?
Utöver kravet på att regelverket återgår till det gamla krävde de också att de folkvalda ”bidrar till ett gott samtal”. Man undrar hur många goda samtal som kommer till stånd genom att den ena parten inleder med en rad krav, men utan idéer om hur de skall förverkligas?
Frågan är hur uppriktiga de är i sin önskan om ett gott samtal med de folkvalda. Saken är nämligen den, att i samband med artikeln valde de att i valrörelsens begynnnelse sammanstråla med statsminister Löfvén för att prata om migrationsfrågorna och fixa en photo opportunity med densamme.
På min fråga om de också besökt riksdagen och träffat Alliansen, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet så blir svaret från Cedersjö att nej, det hade de inte. Vore man det minsta misstänksam skulle man kanske tycka att det var konstigt att, om man vill ändra lagstiftningen, välja att inte träffa just lagstiftarna?
Man publicerar sig enbart i Aftonbladet och träffar bara Löfvén. Vi vet inte hur det tänkte. Men vi vet hur det ser ut att de tänkt.
Några förslag
Hursomhelst är det ingen överdrift att säga att det finns potential för förbättring rörande hur Sveriges kristna ledare agerar i migrationsfrågan. I det följande kommer några konkreta förslag på det området:
1) Utgå från kristendomen
Det finns bara en anledning för förnuftiga människor att lyssna till vad kristna ledare har att säga, och det är för att få reda på hur en viss fråga ter sig ur kristendomens och ytterst Guds perspektiv. När de istället hänvisar till FN eller Haagkonventionen eller liknande gör de det säkert i tron att de vädjar till någon sorts gemensam grund. Det gör de inte, och genom att inte utgå från det kristna budskapet har de också undanröjt det specifika med sitt uttalande. Deras budskap kunde då lika gärna levererats av en grupp socionomer, bilmekaniker eller skogsentreprenörer. Det är som om apostlarna gått runt och proklamerat den romerska rätten istället för evangeliet. Bra på sitt sätt, men…
2) Inse att de flesta resurser är begränsade
Samhällets resurser är i många avseenden begränsade och den del av dessa resurser som det offentliga förfogar över är ännu mindre. Allt handlar heller inte bara om pengar. Att tillföra pengar hjälper inte om det inte finns personal, eller ens människor som vill eller kan utbildas till att bli relevant personal. Det finns också resursbegränsningar vad avser skolbyggnader, sjukhus, operationssalar, vårdplatser, bostäder och vad det nu kan vara fråga om. Om det under ett decennium ges uppehållstillstånd till 100 000 personer per år, så får det effekter.
3) Prioriteringar är oundvikliga, även för kristna ledare.
När resurserna är begränsade måste prioriteringar göras. Dessa prioriteringar inkluderar svåra etiska ställningstaganden. Behöver välfärdstjänster skäras ned eller avskaffas ? Behöver skatter höjas ? Vilka skatter och vem skall betala ? Vad blir de samhälleliga effekterna ? Kristna ledare slipper inte dessa frågor. Har man sagt A så får man säga B.
4) Alla har inte samma moraliska rätt till allt
Alla människor har vissa rättigheter i kraft av att vara människa: Rätt till liv, rätt till korrekta juridiska procedurer och så vidare. Men sen är det så, att samhällen under århundraden genom gemensamma ansträngningar har byggt upp gemensamma sociala, ekonomiska och kulturella resurser. Och till dem har inte alla samma moraliska rätt.
Arvtagarna till dem som byggt vårt land, plöjt fälten, brutit malmen, vårdat skogen, undervisat barnen, betalat skatterna och vaktat gränserna har en annan rätt till de gemensamma resurserna, än de som nådde riksgränsen igår har.
Detta gäller i synnerhet de mest utsatta bland arvtagarna, som efter ett tungt yrkesliv ännu inte fått se de löften som ställdes ut förverkligade.
Den migrationspolitik som förs, får inte drabba de mest utsatta av våra landsmän.
SKR skrev i sin artikel att de var medvetna om det utmaningar kommunerna stod inför. De ”utmaningar” som enskilda svenskar – Rune som inte kan få tid hos Folktandvården, Agda som inte får sin höftledsoperation och Nisse som får svårt att lära sig korrekt svenska därför att de flesta i hans klass inte har svenska som modersmål – möter till följd av migrationspolitiken verkar inte ha en lika tydlig plats i SKR:s medvetande.
5) Begränsade resurser måste sättas in där de gör mest nytta
Vilka av världens 67 miljoner flyktingar har störst och mest akut behov av hjälp? En sak är säker: Man hamnar inte i den kategorin bara för att man haft resurser nog att ta sig till EU eller riksgränsen.
Ett seriöst kristet ledarskap måste göra noggranna analyser av var hjälpbehoven är störst och resurserna hjälper flest människor. Att inte göra en sådan analys, och rätta sig efter den, vore direkt okristet. Om man vill följa den barmhärtige samaritens exempel, så måste man förstå att det är den som ligger slagen i diket man skall hjälpa. Och som vi fick lära oss i civilförsvaret: Det är oftast den tyste, inte den som skriker högst, som är allvarligast däran.
6) Vad händer i länder vars resursstarka migrerar till Europa?
En seriös kristet inspirerad migrationspolitik måste fundera över de länder de unga, starka lämnar medan gamla, svaga, sjuka och många riktigt unga lämnas kvar. Borde inte mer migrationspolitiska ansträngningar göras för att stärka ländernas framtid genom till exempel repatrieringsprogram? Inte minst handlar det om utsatta minoriteter, som behöver stöd för att ha en framtid i ursprungsländerna.
När får vi se ett program från SKR för kristna minoriteter som förföljs av islamister? Förslag om väpnat skydd och internationellt uppbackad autonomi?
7) Ta inte emot fler än som kan integreras
Påven Franciskus uppmanade i ett anförande i Vatikanen i Januari 2017 länder att noggrant analysera hur många man klarar av att integrera, och inte ta emot fler. Han påpekade att man inte får skada de befintliga innevånarnas gemensamma bästa och poängterade att det också vore ett svek mot de flyktingar man redan tagit emot, om man tog emot så många ytterligare att de redan anlända integrering äventyrades.
Här vore det värdefullt med tankar från svenska kristna ledare om hur många uppehållstillstånd som kan ges i Sverige, utan att det gemensamma bästa äventyras.
8) Alla som kommer vill oss inte väl
I ovannämnda anförande sade Franciskus också att migranter skall respektera mottagarländernas ”lagar, kultur och traditioner”. Men om somliga inte gör det? Thomas av Aquino varnade ju i De Regno för dem som kom medförandes helt andra lagar och seder, och de problem det kunde medföra.
Det rör sig i våra dagar inte bara om islamistisk terror i snäv bemärkelse. Hur många mord, dråp, väpnade rån och sexuella övergrepp som är en direkt följd av den förda migrationspolitiken är inte lätt att veta. Särskilt som myndigheterna inte verkar så intresserade av saken.
Men vi vet att shariasystemet bygger på och förverkligar helt andra principer än den västerländska demokratiska rättsstatens dito. När får vi se de kristna ledarnas analys av shariasystemet i kristen belysning? Idag vore inte en dag för tidigt.
De kristna rösterna behövs
Inget i denna text implicerar en kritik mot att kristna ledare höjer rösten och, som en del skulle kalla det, blandar sig i politiken. Tvärtom. Etisk vägledning från kristenhetens biskopar, teologer och andra är välkommen. Särskilt från dem som verkligen har ett uppdrag i apostlarnas efterföljd.
Men det vore bra om den tydligt tog sin utgångspunkt just i den kristna traditionen, och vågar se alla de olika delarna i en komplex problematik. Det vore med andra ord bra om inläggen var av hög kvalitet och inte, som en bekant uttryckte det, så himla kass.