I globaliseringens tidevarv finns orättvisor som Socialdemokratin inte ser, inte förstår och inte vill eller vågar ta tag i. Därför förlorar S väljare till SD som tolkar innebörden av rättvisa på ett sätt som allt fler väljare känner samhörighet med.

I Tysklands största delstat fick Socialdemokratin 9,7 procent av rösterna i helgens val. Tre högerpartier och de gröna blev större. I svenska riksdagsvalet tappade man inte lika dramatiskt, men fick sitt lägsta väljarstöd någonsin, endast 28,3 procent.

Att tala om kris är befogat.

Varför lockas inte längre väljarna av den stolta socialdemokratiska arbetarrörelsen?

Det finns ännu bara en trevande eftervalsdebatt. Men i en ledare i Dagens Agenda, som står S nära, sker eftervalsanalys som startar i att diskutera varför så många väljare valt Sverigedemokraterna:

”En linje, något förenklad, är att uppluckrad social trygghet gjort människor besvikna på etablissemanget, vilket i sin tur lämnat dörren öppen för SD. En annan linje är att människor med [invandringskritiska] åsikter dragits till SD och att dessa attityder förstärkts av SD:s närvaro. Det behöver inte råda någon motsättning mellan dessa förklaringar, men båda underskattar hur opinionen påverkas av vad som uppfattas som politiskt möjligt.

Om arbetarrörelsen själv utstrålar att det är svårt att åstadkomma omfördelande reformer, då är det inte märkligt att också andra tvivlar. Då skapas också ett utrymme för andra politiska krafter att överta det politiska initiativet.”

Dagens Arena menar att ”frustrationen över det växande sociala gapet borde bilda bas för framtidens politik” och genom att formulera en ”radikal” reformagenda med visioner ”om det starka, öppna och jämlika samhället” skulle partiets fall kunna bromsas.

Den luttrade statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, kommenterar i sin blogg att det inte var radikalism som gav S framgångar förr, utan tvärtom pragmatism:

”Välfärdsstaten växte inte fram genom medveten planering, utan socialdemokratiska politiker, då liksom nu, lagade efter läge. Då liksom nu handlade det i slutänden om att lägga fram förslag som förbättrade människors vardag, men säkra att slutvoteringen om dessa förslag kunde vinnas.”

Ljunggren noterar också att Dagens Arena ”undviker migrationsfrågan när de tar upp ’klyftorna’.”

Ja, därmed berör Ljunggren de två aspekter som jag menar är helt avgörande för Socialdemokratins förfall: identitetspolitisk radikalism som arbetarväljare inte delar, och en invandringsutopism som en tydlig majoritet i svenska folket motsätter sig.

De ”klyftor” som verkligen upprör väljare är att svensk politik prioriterar nyanlända före de som arbetat och betalt skatt i hela sitt liv. Därmed är samhällskontraktet upphävt av politikerna. Att uppfylla sina skyldigheter ger ingenting tillbaka, i form av trygghet, service och förutsebarhet. Istället gynnas ansvarslöshet och skrikigt rättighetsbegär av dem som aldrig gjort något för Sverige.

Här finns den stora orättvisan i dagens samhälle.

Men den blundar inte bara Socialdemokratin för, man står på de ansvarslösas sida. Försvarar dem som anklagar svenska folket, svenska arbetare, för att vara rasister och andra oförskämdheter.

Socialdemokratin har övergivit rättvisa för de många människorna, det som förr var adelsmärket för partiet. När partiet var i takt med majoritetssamhället och väljarna kunde lita på att S-politiker förstod och respekterade deras verklighet, då kunde partiet också i pragmatisk och ansvarsfull anda flytta politiken i riktning mot ökad rättvisa.

Men denna samklang mellan partiet och folket började skava från 1960-talet. Då påbörjades en radikalisering av partiet, först som en följd av 68-vänstern och sedan lät man sig kidnappas av identitetsvänsterns dogmer om att se människor efter deras etninska bakgrund istället för efter deras flit, strävsamhet och rättrådighet.

Arbetsmoralen var en bärande värdering inom arbetarrörelsen som kom att bytas ut mot en svaghetens moral, där det gällde att kräva rättigheter utan att göra rätt för sig.

Efterhand slutade människor komma till landet för att deras arbetskraft behövdes i svenskt näringsliv, för att istället söka sig hit för att kräva bidrag och de rättigheter som Socialdemokraterna skröt om. Eller som Göran Perssons migrationsminister Jan O Karlsson (S) uttryckte det 2008 när han fick frågan varför så många kommer till Sverige och gör det som flyktingar: “Det blir så, eftersom det står flyktingmottagning på dörren”.

Sverige är nu hela världens socialkontor. Att det inte kommer att fungera inser allt fler väljare (om än alltför långsamt, om ni frågar mig). De som särskilt drabbas när välfärden i första hand går till nyanlända, är de i svenska folket som skulle behövt dessa hundratals miljarder kronor i välfärd och omsorg – som de själva har betalt för i skatt.

Här finns gigantiska orättvisor som Socialdemokratin inte ser, inte förstår och inte vill eller vågar ta tag i. Därför förlorar S väljare till ett nytt parti som bättre förstår innebörden av rättvisa i vår tid.

Om Socialdemokratin vill överleva och vara relevant, borde man göra upp med identitetsvänstern och på sin tradition av pragmatism tolka vår tids orättvisor. Men jag tvivlar på att de har förmåga till det. I synnerhet när det nya partiet har tagit över folkhemstanken och på dess småfolkskonservativa grund formulerar rättvisa som allt fler känner igen sig i.