Migrationen till Sverige består till övervägandedelen av lågutbildad arbetskraft och deras anhöriga från länder med starkt avvikande kultur och syn på samhället. Dessutom anländer de just nu till redan överbelastade system, grasserande segregation och en allt annat än välfungerande integrationsprocess.
Efter asylkaoset 2015 heter det ofta att Sverige stängde sina gränser i november samma år. I Economist(13/9 2018) beskrivs flödet av asylsökande som ”a trickle” (ung. rännil, droppande). Och det är klart, med referensen 163.000 under 2015 framstår 26.000, vilket var antalet asylsökande under 2017, som en relativt låg siffra.*
Men för det första är den nuvarande nivån på sikt ohållbart hög och för det andra är det en helt missvisande siffra om man vill studera den mycket dramatiska demografiska förändring som pågår i Sverige just nu. Och som skandalöst nog faktiskt har lagts åt sidan i den politiska debatten, som om frågan vore löst.
Den relevanta frågan är hur många uppehållstillstånd som utfärdas per år. Antalet har enligt Migrationsverkets statistik (pdf) legat runt hundratusen per år eller högre det senaste decenniet och förra året var siffran 136.000, varav 97.000 var antingen flyktingar eller anhöriginvandrare. Gruppen anhöriginvandrare är en mycket heterogen vad gäller bakgrund och utbildning, men generellt sett domineras anhöriginvandringen av människor från typiska flyktingländer.
Arbetskraftsinvandringen låg på ungefär 16.000, vara hälften angavs arbeta i yrken med krav på högskolekompetens eller motsvarande. Lägger man till ett tusental gästforskare kan man summera kompetensinvandringen till runt tio tusen, eller kanske det dubbla om ytterligare ett antal döljer sig i övriga kolumner. Till saken hör att Sverige inte har någon skriande brist på akademiker generellt sett och åtminstone i vissa fall kan det handla om att arbetsgivarna vill kunna hålla nere lönerna istället för att rekrytera inom EU.
Visst utbyte av människor med omvärlden är fullt naturligt och generellt sett gynnsamt för samhället, men vi ser alltså att migrationen till Sverige som helhet till övervägandedelen består av lågutbildad arbetskraft och deras anhöriga från länder med starkt avvikande kultur och syn på samhället. Dessutom anländer de just nu till redan överbelastade system, grasserande segregation och en allt annat än välfungerande integrationsprocess.
På kort sikt innebär detta i första hand stora kostnader, långt över hundra miljarder per år. Sjukvården räcker inte till, ej heller skolan eller rättsväsendet. På lite längre sikt innebär denna utveckling en tilltagande etnifiering och fragmentering av hela samhället, alltså en övergång från kulturellt homogen nationalstat till dess mångkulturella motsvarighet.
I sin bok ”Wars, guns and votes” drar författaren och professorn Paul Collier slutsatsen att denna övergång leder till att även politiken och den offentliga förvaltningen får etniska dimensioner. Sakfrågor får stå tillbaka för etniska gruppers intressen och korruptionen tilltar när individer med makt i första hand agerar utifrån sin grupptillhörighet. Självklart kommer det vi kallar välfärd av någorlunda god kvalitet att vara förbehållet dem som kan betala för den. Socialisterna går i täten på väg dit.
Denna nationella ödesfråga, migrationen, vill exempelvis Ulf Kristersson (M) stoppa undan i en parlamentarisk utredning. Även Ebba Busch Thor välkomnar en ”utredning som får ta tid”. Det är som att i lugn och ro vilja utreda fenomenet ”eldsvåda” medan det brinner. Vissa andra partier vill snarare hälla bensin på brasan.
Väljarnas syn på saken framgår av en opinionsundersökning av DN/Ipsos frän i våras. Sex av tio vill att migrationspolitiken ska stramas åt, varav en majoritet förordar ”betydligt färre flyktingar”. Dessa sex av tio väljare röstade troligen på SD, M eller S (som tillsammans fick 66 procent av rösterna i valet), men risken är överhängande att deras åsikt i frågan negligeras på grund av blockpolitikens låsningar.
Andelen som vill ha generösare politik var enligt samma undersökning endast 12 procent, men deras linje drivs av flera partier i båda blocken, inte minst Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det är alltså med viss uppgivenhet man tar del av det politiska spelet just nu. Ett extra val vore välkommet, men frågan är om det verkligen leder till ett genombrott.
*
(*För brittiska förhållanden, med en nästa sju gånger så hög befolkning, skulle det motsvara 172 tusen per år. Det skulle inte beskrivas som ”a trickle” i brittiska media, det kan jag garantera. Och 136 tusen nya uppehållstillstånd skulle alltså motsvara 900 tusen i Storbritannien, på bara ett år.)