Förre statsministern Carl Bildt (M) pressar nu Ulf Kristersson (M) att ta över regeringsmakten med hjälp av passivt stöd från Sverigedemokraterna. Han hänvisar till sina egna erfarenheter då han regerade med passivt stöd från Ian och Bert.
Regeringsförhandlingarna ser inte ut att gå mot någon lösning. Låsningarna är fortsatt hårda. Men nestorn i svensk politik, förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, pekar på hur knutarna kan lösas upp.
– Vid regeringsbildningen 1991 hade vi faktiskt en liknande situation som i dag. Men vi bildade till slut alliansregering, skriver Carl Bildt i sociala medier.
Denna regering förhandlade aldrig offentligt med Ny Demokrati och man gjorde flera stora uppgörelser med Socialdemokratin. På det sättet, tillägger Bildt, ”malde” man ner och ”tillintetgjorde” det nya partiet i riksdagen.
Politik handlar om makt. Jag har inga problem med Carl Bildts perspektiv. Varje parti vill vinna på andra partiers bekostnad. Att erkänna detta är betydligt sundare och mycket mer rationellt än det dagens partiledningar hållit på med både före och efter valet i år: smitit från att försöka ta makten. Gått och gömt sig. Vägrat lägga förslag i riksdagen eftersom de hade kunnat vinna.
Bildt vill och vågar säga att man ska ta makten och han kapitulerar inte inför Socialdemokratin, det som många inom allianspartierna tycks vilja göra nu.
Att ta makten tillsammans med S avvisar Bildt, vilket också det visar att han är mer realistisk än allianspartiernas nuvarande ledare.
Expressen har kartlagt Ulf Kristerssons och alliansens sakpolitiska prioriteringar i regeringsförhandlingarna och konstaterar att deras positioner öppnar för att SD:s röster kan köpas. ”Migration och ekonomi, trygghet och vård i det så kallade samhällskontraktet har Kristersson angett som högsta prio och det sammanfaller med Åkessons fokus”.
Ja, eftersom Moderaterna – och Socialdemokraterna – i fråga efter fråga har närmat sig Sverigedemokratiska förslag är det inte sakpolitiken som är största hindret för regeringsbildningen.
Här har vi den stora paradoxen med 2018. Många viktiga sakfrågor skulle kunna lösas på en eftermiddag. Samstämmigheten är stor om en kursändring mot stramare politik såväl på migrationens område som inom kriminalpolitiken.
Problemet är att dagens politiker inte vill prata med varandra. Vill inte samtala. Vill inte förhandla. Vill inte rösta på samma förslag.
Det är ett synnerligen inskränkt perspektiv som skulle få tidigare politikergenerationer att häpna över hur omogna, prestigefulla de är och chockas över deras bristande ansvarskänslan inför uppgiften: att leda landet. Det viktigaste verkar vara att framstå i god dager i nyhetsrapporteringen.
Här är det bara Jimmie Åkesson som intar en annan hållning. Han behöver försäkringar i för Sverigedemokraterna avgörande sakfrågor – och har varit tydlig med att SD är resonliga och inte kommer att ställas krav på exakta samtalsformer eller plats i en regering.
– Det viktiga är politikens innehåll, inte vem jag fikar med, säger Jimmie Åkesson.
I valrörelsen har Sverigedemokraterna haft fokus på vård och trygghet, förbättringar för pensionärer, fler poliser och hårdare straff. En politisk inriktning som också de andra partierna alltmer närmat sig.
Därför är det inte alls förvånande att en veteran som Carl Bildt ser att regeringsmakten finns inom mycket nära räckhåll för de borgerliga. Då bör man göra den sista uppoffring som krävs för nå fram till Rosenbad. Under Bildts statsministertid skötte partisekreteraren Lars Tobisson (M) relationerna med Ian och Bert. På det sättet kunde Bildt-regeringen försäkra sig om att man lade förslag som fick stöd också av dem i riksdagens voteringar. Att erbjuda ett liknande upplägg nu, är ett billigt pris för att nå regeringsmakten.