Annie Lööf och Jan Björklund förespråkar en super-decemberöverenskommelse. Istället för ett avtal mellan blocken, som efter valet 2014, ska båda sätta sig tillsammans i regeringen.
Regeringsspelet tar allt mer absurda former. Under lördagen avlöste presskonferenserna varandra där Centerpartiet och Liberalerna sa att de tänkte rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister för en enpartiregering.
Istället föreslog de helt orealistiska alternativ, som att Socialdemokraterna skulle bli stödparti till alliansen, eller till och med ingå som femte parti i regeringen. Det skulle bli en sorts super-decemberöverenskommelse.
Detta är absurda idéer. Skälet till att man hamnar i sådana tankar är att man inte vill prata med Sverigedemokraterna.
Partierna har alltså slutat att fokusera på sakpolitiken – på jobben, bostäderna, tryggheten, skolan och vad man vill göra med samhället – för att istället göra riksdagen till en dokusåpa där allt fokus ligger på vem som pratar med vem, vilka som ingår pakter och vilka som inte får vara med.
Det är en fars.
Politiker ska leda landet, inte ha beröringsskräck för andra folkvalda. Det är ovärdigt Sverige och de miljoner väljare som röstat och givit partierna förtroende att företräda dem.
Valresultatet blev så som alla kunnat förvänta sig i ett års tid. Både Annie Lööf och Jan Björklund undvek under valrörelsen att säga nej till alternativet där Moderaterna bildar enpartiregering. Där fanns en utgång, om valet blev som det blev utan tydliga majoriteter.
Men efter valet har de båda dragit in den möjligheten, och på lördagen sa de att de röstar nej till denna väg vidare utifrån att riksdagen har en icke-socialistisk majoritet på 60 procent.
Jag förstår inte vad det är som ändrats. Varför har de skärpt sitt motstånd mot den enda borgerliga regering som är möjlig? Man får intryck av att den falska smutskastning som vänstersidan ägnat sig åt under valrörelsen mot SD, inte påverkat så många väljare men däremot aktiva inom C och L. Beröringsskräcken har tilltagit.
Och irrationella känslor som dessa gör partierna oförmögna att fatta förnuftiga beslut i regeringsfrågan. Man offrar möjligheterna att styra landet. Igen.
Men om vi ser till det som ändå kan komma ut av spektaklet, så är det att Moderaterna och Kristdemokraterna inser att C och L är odugliga som samarbetspartner. Särskilt om C och L släpper fram Stefan Löfven. Igen.
Då måste M och KD omvärdera hur de ska kunna förverkliga sin politik. Det går inte att hänga efter C och L. Man måste finna nya vägar. Och då finns där, som av en händelse, en partikonstellation som redan har 154 mandat i riksdagen – mer än något av nuvarande block.