Hur trovärdiga är de etablerade partiernas försäkringar och bedyranden om det omöjliga i att återgå till ”den generösa svenska invandrings- och flyktingpolitiken”?
Jag minns hur den socialdemokratiske invandrarministerns Maj-Lis Lööf och dennes statssekreterare Bo Göransson flera gånger offentligt under 1980-talets slut framhöll att Sverige inte kan lösa dagens eller framtidens flyktingproblem med svensk asylpolitik. Idag vet vi vilket genomslag dessa uttalanden hade i praktisk politik.
Det finns i världen cirka 67 miljoner flyktingar, och detta antal kommer att öka alltmer i takt med befolkningsökningen i Afrika och Asien. Åtminstone 1,1 miljoner svenskar inser att vårt land inte kan ta emot alla dessa människor eller ens en bråkdel av dem.
Men om migranterna bara kan bege sig till Sverige med lämpligt kommunikationsmedel (vilket är möjligt med egna eller av ligor upplånade pengar) så har de full rätt att bli insläppta i Sverige och enskilt få sin sak prövad för att här erhålla politisk asyl och åtnjuta samma rättigheter som svenska medborgare. Svenska folkets ekonomiska välstånd och social trygghet ska delas med alla.
Har någon hört att de etablerade partierna andats någon konkret plan för sin utlovade omprövning, om förslag som ska komma till rätta med den i grunden kommunistiska idéen om att allt mitt är ditt? Har någon presenterat åtgärder för att komma till rätta med den i grunden orättvisa och på falsk solidaritet byggda flyktingpolitiken?
Med sin sedan länge generösa invandrings- och flyktingpolitik har Sverige gett följande signal till omvärldens fattiga och plågade människor: ”Bege er till Sverige där uppe i norra Europa, och ni blir väl mottagna och försörjda i fredens och frihetens och välståndets förlovade Schlaraffenland!”.
Bristen på förlag att ändra denna signalpolitik är slående och stötande – de ljuger om sin omprövning och förespeglar en omsvängning som inte ägde rum i praktiken. Vi såg detta när Maj-Lis Lööf satt som minister, vi har sett det under Morgan Johansson. Faktum är att de enligt min mening aldrig kommer att ändra något till det bättre, men alltid lurar de några att tro på deras lögner.
Det stora flertalet flyktingar kan visserligen inte ännu skrapa ihop tillräckligt med pengar för den långa resan och för de nödvändiga pass- eller visumhandlingarna, vanligen förfalskade, och därför desto dyrbarare, utan de får stanna kvar, medan andra som i många fall inte alls är egentliga flyktingar utan lycksökare ger sig i väg och i växande strömmar tar sig in i Sverige som länge öppnat stora famnen för dem, som i fallet med amnestin till 9000 illegala afghaner.
Observera att Maj-Lis Lööf lovade redan på 1980-talet att socialdemokratin skulle rikta in sin flyktingpolitik med hjälp till självhjälp på plats eller i närområdet.
Väljarflykten till Sverigedemokraterna och framgången runt om i Europa för verklighetsförankrade politiker, som Ungern och Polen, är den verkliga orsaken bakom de etablerade partierna ändrade retorik och att de idag talar om att bromsa migrationen. De har inte kunnat blunda för alla avslöjanden om organiserade ligor som tjänat enorma pengar på att leverera falska pass- och visumhandlingar till tiotusentals människor som strömmat in i Sverige.
Från officiellt håll har det visserligen sagts att Sverige ensamt inte kan lösa världens flyktingproblem med svensk asylpolitik, men i realiteter har således inget ändrats.
Stefan Löfven tycks mena att Sverige genom att gå i bräschen med sin extrema flyktingpolitik skall få andra europeiska länder att ta efter. Hur kan en ledande person vara så naiv?
Vem vill kopiera en politik som leder till högre kriminalitet, arbetslöshet, utanförskap och spänningar? Vilket parti i Europa vill göra sig själva irrelevanta inför sina egna väljare genom att låta en urspårad identitetspolitik dominera – vilket miljöparti annat än det svenska tror att denna destruktiva strategi gynnar miljöpolitiken?