Han var en av de ”tre O:na” som ställde tuffa frågor till makthavare, istället för inställsamma. Det var ett journalistiskt skifte som stärkte massmediernas ställning, innan dagens journalistkår övergått till ett tredje stadium, propagandistens, och därmed tömmer journalistiken på mening.
Åke Ortmark (1929-2018) har gått bort 89 år gammal. Tillsammans med Herbert Söderström introducerade han skjutjärnsjournalistiken i Sverige på 1960-talet. Innan dess hade journalister varit ”hovreportrar”, ställt snälla och inställsamma frågor till makthavarna. Journalister hade flitigt umgåtts med politiker och i riksdagen var det inte ovanligt att journalister deltog i partiernas gruppmöten. De tillhörde ju samma klass.
Men med skjutjärnsjournalistiken ställdes makthavarna till ansvars för sina beslut. Det märktes som tydligast när de tre O:na – Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup – skötte SVT:s partiledarutfrågningar. Partiledarna svettades, inte bara av de krävande frågorna utan också av att journalisterna hade följdfrågor som ifrågasatte att partiledarna sagt hela sanningen.
Åke Ortmarks generation av journalister var pålästa. De hade oftast haft ett annat yrkesliv innan de blev journalister. Själv var Ortmark civilekonom.
Det jag uppskattade mest var att de inte hade någon egen politisk agenda. De skulle bevaka makten åt folket. Idag har vi gått cirkeln runt, då mycket i journalistkåren slutat granska partier och politik man själv gillar, för att istället bedriva kampanjjournalistik mot dem man ogillar. Och därmed har journalisterna i hög grad ställt sig på etablerade maktens sida och granskar folket åt makten. Man har åter blivit hovreportrar.
Det var främmande för Ortmarks journalistgeneration.
En annan aspekt som är svår att riktigt ta på, är något jag i brist på annat kan kalla vidsyntheten. De kunde sätta samhällets skeende i ett större sammanhang och därmed ställa frågor som var större än bara detaljer i beslutsfattandet.
Jag minns en valrörelse (kan det varit 2002?) där Åke Ortmark var hemlig gäst i ett program som frågade ut partiledare. Han satte omedelbart partiledaren på prov genom en fråga som fångade värderingar och ideologi. Tv-recensionerna efteråt var översvallande, äntligen någon som kunde lyfta trötta och platta diskussioner till något väsentligt.
Vi får hoppas att den journalistikens glansperiod som sammanföll med Åke Ortmarks gärningar kommer tillbaka. Vi behöver för att bevara demokratin många journalister som brinner för att avslöja sanningar – hur obekväma de än är och vem som än gynnas eller skadas av sanningarna – snarare än att vara inställsamma hovreportrar åt etablerade makthavare.