BORTGLÖMDA TÄNKARE. En strategiskt analys från 1300-talet om vad som kan komma att hända vår civilisation pekar på risker för kollaps. Vi har något att lära av denna 700 år gamla prognos, för att vända utvecklingen.
Engelbert av Admont (1250 -1331) var en av den tyskspråkiga kulturkretsens mest betydande politiska tänkare under medeltiden, som tyvärr förblivit okänd här i vårt land. Det finns anledning att ändra på det. För vissa av hans analyser har plötsligt fått en obehaglig aktualitet.
Engelbert föddes i Volkersdorf i Steiermark. Han inledde sin högre utbildning i Prag men flyttade till följd av politiska klimatförändringar till universitetet i Padua där han bedrev studier i nio år. Han inträdde senare i benediktinerklostret i Admont och var abbot där mellan 1297 och 1327. Det är under den perioden han producerar sina viktigaste verk.
Engelbert var något av ett medeltida universalgeni. Han publicerade verk inom teologi, filosofi, politisk teori, pedagogik och musikteori. Hans verk med bäring på etik och politisk teori är De regimine principum (1300), Speculum virtutum (1310) och framför allt hans verk om det romerska rikets uppgång och fall, De ortu et fini romani imperii (1312).
Flera av hans tankar är, ehuru väl formulerade, inte särskilt originella utan stapelvara i hans samtids så kallade furstespeglar: Att en furste måste vara bildad och av god karaktär, att undersåtarnas väl är furstemaktens ändamål och existensberättigande, att tyranniska furstar legitimt får störtas samt hans distinktion mellan andlig och världslig auktoritet och deras självständighet inom respektive kompetensområde.
Däremot var han mer originell i så måtto att han är en av de allra första som systematiskt tillgodogör sig insikterna i Aristoteles politiska filosofi – som åter blivit tillgänglig i hans samtid – och tar dem till användning i sin eget politiska resonemang.
Engelbert ser samhällsgemenskapen som byggd underifrån och uppåt av olika gemenskaper, var och en med sitt eget specifika ändamål, varvid varje högre nivå har en kompletterande roll visavi lägre nivåer. Byn tillgodoser behov som det enskilda hushållet inte klarar, staden tillgodoser behov som enskilda byar inte kan tillgodose och så vidare.
Det tillkommer dock aldrig en högre nivå eller större gemenskap att ersätta de mindre och lägre. Engelbert beskriver alltså redan på 1300-talet det vi idag kallar subsidiaritetsprincipen.
Han är mycket noggrann med att betona den relativa självständigheten hos varje typ av gemenskap och nivå, till exempel det legitima i att nationer och kungariken uppvisar skillnader i lagar beroende på ländernas seder och traditioner.
Men han redovisar också de krav som alltid måste ställas på ett rike: Det skall präglas av välstånd utan nöd (sufficientia sine indigencia), lugn utan störningar (tranquillitas sine turbacione) och säkerhet utan fruktan (securitas sine timore).
Ett rike som inte kan leverera en rimlig välfärd åt alla, en fungerande inre rättsordning och adekvat skydd mot hot utifrån är enligt Engelbert vad vi idag skulle kalla en ”failed state”.
En kravspecifikation som är helt relevant även idag, i vårt land.
Ovanför och bortom de enskilda kungarikena argumenterar Engelbert för en universell monarki för hela kristenheten, en monarki som han ser realiserad – om än bristfälligt – i dåtidens Heliga romerska rike av tysk nation, som det hette. Ett rike som han ser som en legitim kristen fortsättning på antikens romerska rike.
Engelbert är ingalunda blind för problemen med en ”universell” monarki, men landar ändå i dess nödvändighet för att upprätthålla fred och goda relationer mellan de olika rikena, upprätthålla respekt för naturrätten och gemensamma rättsprinciper i en situation där de olika rikenas egna lagar skiljer sig åt samt, inte minst, att skydda kristenheten och dess utbredning mot yttre hot.
I synnerhet vad avser den senare punkten är han klart skeptisk till att uppgiften kan klaras om de enskilda rikena går sin egen väg, var och en för sig. Det kan vara värt att notera skillnaderna mellan det Engelbert bejakar och dagens EU. Det han förespråkar är, förenklat uttryckt, snarare en kombination av Nato och Europadomstolen, men omfattande hela vår civilisation och med full respekt för de ingående nationernas relativa självständighet.
Det skall dock sägas att Engelbert inte är överdrivet optimistisk när det gäller hur denna goda cigarr skall åstadkommas och upprätthållas.
Han poängterar att alla mänskliga gemenskaper kan kollapsa. Mänskliga laster såsom njutningslystnad och önskan om omedelbar behovstillfredsställelse (luxuria), habegär och girighet (avaricia) och övermod (superbia) i kombination med tidens obevekliga gång skapar, om de inte motverkas, förutsättningar för samhällelig kollaps.
Med utgångspunkt i detta, och politiska realiteter i hans samtid, gör han till slut en prognos, eller ett scenario, för hur framtiden kan utveckla sig. Observera att han inte är en Nostradamus eller tittat för djupt i kaffesumpen: Han gör helt enkelt en strategiskt analys på basis av kända förhållanden om vad som kan komma att hända.
Det rör sig om tre faser: Han ser då hur enskilda kungariken obetänksamt gör sig fria från det tysk-romerska riket, han bedömer att denna politiska centrifugalkraft också kan komma att göra att kyrkan i den enskilda rikena till sist bryter med den romerska kyrkan, och när enigheten i den kristna tron och enigheten inom kristenheten som politisk gemenskap gått i kvav så kommer människorna, när falska läror och ideologier härjar fritt, till sist att överge kristendomen helt och hållet.
Det skulle, enligt Engelbert, öppna dörren för Antikrists hantlangare. I detta fallet muslimerna. Han beskriver målande hur Ishmaels söner väller in i Europa från öknar, stränder och öar på andra sidan havet och ödelägger vår civilisations områden. Vår ideologiskt och politiskt splittrade civilisation klarar inte att värja sig.
Vi är, om Engelbert hade rätt, nu alla i Fas 3. Det tog 700 år, men nu är vi där. Ljuspunkten i detta mörker är att lösningen inte är rocket science precis. Vi tar helt enkelt och sätter oss gemensamt in i hans analys av hur vägen åt skogen ser ut. Och sen går vi i motsatt riktning.
*
Att läsa: Engelberts verk i sin helhet finns idag bara tillgängliga på latin. Viktiga avsnitt finns dock tillgängliga på engelska i: Medieval Political Ideas (Routledge, New York 2013) av Ewart Lewis.