Ett av de märkligaste inslagen i årets valrörelse var, då Jan Björklund (L) försökte mobilisera Stefan Zweig mot Sverigedemokraterna. I själva verket stod Zweig för just det som Björklunds politik riskerar att förstöra.

Valrörelsen är över och det tycker nog många är skönt. Det mesta av utspel, slagord och skandaler kommer för evigt förlora sig åt glömskan. En sak som etsade sig fast i mitt minne, just för att det var så märkligt och avvikande, var Liberalernas partiledare Jan Björklunds utdelande av Stefan Zweigs Världen av igår till Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

Det var i partiledardebatten 26 augusti som Björklunds bisarra happening ägde rum. I en diskussion om EU sade Liberalernas partiledare följande, under det att han delade ut Zweigs bok till Åkesson: ”Han var en jude som beskrev hur Europa gick in i väggen när man anammade högernationalismen. Gå hem och läs historia!”.

De flesta, inklusive Åkesson, verkade uppfattade det som ännu en i raden av billiga anklagelser om nazism som riktas mot SD.

För mig som levt mycket i den tyskspråkiga litteraturens värld, inklusive Stefan Zweigs värld, uppfattades det på ett annat sätt. Jag undrade om jag hade hört rätt. Skulle Europavännen framför andra nu användas av multikulturalistiska och anti-europeiska krafter? Här fanns en del att fundera över.

Först några ord om Stefan Zweig. Zweig föddes 1881 i Wien i det dåvarande Österrike-Ungern. Han blev med tiden en av den tyskspråkiga världens mest uppburna författare och hans böcker sålde i miljoner. Hans genrer var framförallt novellen och den historiska essän. En särskild lyster har ännu hans biografiska essäböcker om bland annat Marie-Antoinette och Maria Stuart. Det nationalsocialistiska maktövertagandet ledde till flykt och slutgiltigt självmord i Brasilien 1942.

Den aktuella boken Die Welt von Gestern (som på svenska alltså givits den misslyckade och icke-idiomatiska titeln Världen av igår) slutfördes strax innan hans självmord och publicerades postumt. Den kan ses som hans intellektuella testamente, en sammanfattning ur minnet av det han upplevt och vilka lärdomar som kan dragas av detta.

Den svunna värld han beskriver är framförallt det österrikiska imperiets, kejsarrikets värld. Han beskriver här en oskyldig värld, en värld av säkerhet, som inte var förberedd på de stora katastrofer som skulle drabba Europas folk. Det innebär förvisso inte att den nostalgiskt tillbakablickande skildringen är okritisk. Han kritiserade vad han uppfattade som bigotta drag, till exempel i synen på sexualitet, i den gamla världen. Freudianismen är här, liksom på andra håll, framträdande. Han var del av ett litterärt avantgarde med delvis kulturradikala tendenser.

Men samtidigt – det positiva överväger i hans skildring. Det gamla imperiet representerade för honom en värld, där kulturen togs på allvar, ja, var det centrum för den dåtida pressens intresse och den Wienska borgerlighetens tankeverksamhet. Dessutom erbjöd den gamla världen förutom trygghet också frihet, det borgerliga friheten medgav stort utrymme för att utforma sitt liv efter eget behag.

Den nya världen som uppstod med första världskriget kom med ideologier och motsättningar. Efter att Europa slagits i spillror var de europeiska folken enkla rov för radikala agitatorer av alla de slag, skildringen av kommunisterna är lika hård som skildringen av nationalsocialisterna. Radikalmodernismen i litteraturen försökte på ett överdrivet sätt bryta med alla konventioner, rentav med all grammatik, på ett sätt som till sist bara skapade meningslöshet. En överdrivet anti-auktoritär ungdomskultur uppstod, som Zweig såg det, i överdriven reaktion på tidigare generationers allt för auktoritära uppfostran.

Det är lätt insett att Zweig också hade konservativa drag, sådana som snarare förenar honom med Åkesson, än med Björklund. Han var förvisso kritisk till sin tids nationalism, inte bara nationalsocialismen, utan också den form som fick sitt uttryck i första världskriget. Men en nationalism av sådant slag, som ställer Europas folk mot varandra, försvarar ingen i dag.

Tvärtom är de främsta Europavännerna våra nationalistiska partier, som vill bevara Europa från att gå under på grund av trycket från massinvandring.

Det kräver ingen större fantasi, för att se att Zweig som reagerade mot sin tids överpolitisering, skulle avsky den politiska korrekta viljan att göra allt till politik. Likaså att han, Europavännen och anti-ideologen, reagerat mot multikulturalismen, som han reagerat mot sin tids radikala ideologer.

Stefan Zweig förtjänar utav tvivel att läsas, men slutsatserna kan lika gärna bli rakt motsatta Björklunds. Zweig försvarade Europa.