Ingen har överdrivit hotet från nutida nazister så mycket som Dagens Nyheter. Nazism-alarmismens syfte har varit att falskeligen koppla hotet till SD, men det enda man åstadkommit är att undergräva liberalismen.

I Aftonbladet har kulturredaktören Åsa Linderborg givit en kraftfull bredsida åt Dagens Nyheter, som inom journalistskrået är likriktaren för vad man ska tycka: DN är liberalismens tondöva dödgrävare (16/9).

DN har varit ledande i skrämselpropagandan som ”varnar” för nazismen idag, även om säkerhetspolisens analyser otvivelaktigt betraktar islamister som det största hotet mot dagens samhälle.

Linderborg lyfter fram brittiska The Economist som uppmanar europeiska medier att sluta blåsa upp nazisterna till ett större hot än de är. Nazism-alarmismen har blivit ”underhållningsindustri”.

I Sverige är det ”företrädesvis DN som påstått att 1930-talet lurar runt hörnet. Peter Wolodarski och Björn Wiman har skrivit och publicerat otaliga artiklar på temat ’Vi får aldrig glömma’ … När DN kampanjar får det effekter. Snart har vi ett lagförslag om att förbjuda vissa politiska organisationer. Det är det största ingreppet i våra demokratiska rättigheter sedan transportförbudet av den antifascistiska pressen under andra världskriget”, skriver Linderborg.

Hon dömer ut tidningen för dess ”moralistiska fälttåg blivit liberalismens dödgrävare”. Och man kan inte annat än skratta åt drygheten i citatet av Per Svensson i DN: ”Liberalismen har aldrig haft fel”.

Linderborg krossar DN:s uppblåsta kvasiintellektuella självbedrägeri: ”denna totala brist på självkritik som gör att dagens liberaler aldrig kan förstå sin samtid. Då återstår bara att tondövt larma i mistluren över konservatismens renässans. Egentligen tycker de ingenting, eftersom ett motsägelsefullt samhällstillstånd kräver att man vågar ompröva sig själv och utmana sina läsare. Det är för svårt och vanskligt.”

Men när Linderborg kommer till sin slutsats, är inte jag med henne längre. Hon menar att ”vänstern och liberalerna är beroende av varandra”. Liberalismen hjälper vänstern att vara demokratisk, menar hon. Och vänstern hjälper liberaler att välja socialt patos framför förakt för den svage.

Detta må ha varit sant på 1900-talet. Men idag är den variant av vänster och liberalism som vuxit fram i mediala, akademiska och politiska etablissemang ansvarig för att undergräva nationalstaten och därmed fundamentet för ett ordnat samhälle. Väsnterliberalernas godhetsutopism löser upp sammanhållningen och den gemenskap som är ett oavvisligt krav för att upprätthålla såväl välfärdsstat som rättstat.

Att tala om mänskliga rättigheter för alla i världen, istället för specika medborgerliga rättigheter som stadfäster både skyldigheter och rättigheter inom en nationalstat, innebär upplösning av vår västerländska civilisation.

Mot detta står socialkonservatismen som den ende garanten för lag och ordning, för trygghet och för socialt ansvarstagande inom gemenskapen.