DEBATT. Invandringen till Tibet är en del av Kinas uttalad kinesifieringspolicy, att ta över landet genom invandring. Det kan inte uteslutas att syftet med Dalai lamas budskap om att ”Europa tillhör européerna” är att ge oss en lätt dold varning, skriver tillträdande riksdagsledamoten Ludvig Aspling (SD) som arbetat i Kina.
Många verkar ha höjt ögonbrynen angående Dalai-Lamas uttalande om att flyktingar från mellanöstern bör återvända så fort tillfälle ges och att ”Europa tillhör européerna”. Laman gav ingen mer utförlig motivering till de ovanligt politiska ståndpunkterna, vilket lett till en flora av spekulationer om vad hans helighet egentligen menade.
Katrin Goldstein-Kyaga, Tibet-forskare, hävdar att uttalandena ska ses mot bakgrund av att Lamans eget mål är att en dag återvända medan Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, spekulerar i huruvida det, enligt henne reaktionära uttalandet, kan ha sin grund i Lamans ”fyrkantiga” syn på identitet.
Att göra sig själv till tolk för världsberömda andliga ledare är alltid vanskligt, men jag misstänker att svaret är betydligt mer jordnära.
Efter ”befrielsen” av Tibet 1950 implementerade kommunistpartiet en uttalad kinesifieringspolicy som fortfarande pågår och redan resulterat i att tibetanerna för några år sedan blev en minoritet i Tibet.
Policyns huvudsakliga verktyg är starka ekonomiska incitament för invandring av kineser ur Han-folket, multikulturalism på så sätt att staten underlättar för invandrarna att bibehålla sin kulturella identitet och samtidigt uppmanar ursprungsbefolkningen att anamma den invandrade kulturen, kvotering av invandrare till attraktiva positioner i offentlig sektor och en mycket intensiv förtalskampanj i statskontrollerade medier mot alla som vågar protestera (inte minst mot Laman själv).
Logiken bakom detta är ur ett folkrättsligt perspektiv självklar. En ockupationsmakt vinner aldrig ett folkrättsligt mandat att ta ägarskap över ett land, oavsett hur länge den stannar. En invandrad minoritet som stannat i tre eller fyra generationer, och sedan expanderat till en majoritet, gör däremot det.
Utanför den juridiska teorin bygger också den här strategin på uråldrig militärdoktrin. De flesta som exempelvis besöker Guizhou uppfattar antagligen att de reser genom kinas hjärtland, medan den provinsens Han-majoritet i verkligheten är resultatet av den kinesifiering som påbörjades av Tang-dynastin för över tusen år sedan.
Laman kan sin historia, han vet att det är invandringen, inte ockupationen som gör att Tibet för överskådlig framtid kommer tillhöra Kina. Om vi nu ska våga oss på att spekulera i bakgrunden till hans helighets ”reaktionära” ståndpunkt, så kan det inte uteslutas att syftet var att ge oss en lätt dold varning.
Vad kan vi då lära oss av allt detta? Det finns naturligtvis avgörande skillnader mellan Sverige och Tibet. För det första går det inte att avfärda argumentet att kinesifieringen av Tibet lett till en avsevärd förbättring av den materiella levnadsstandarden. Stora infrastruktursatsningar och framförallt QingHai-Tibet-järnvägen har revolutionerat regionens ekonomi, något som knappast kan sägas om det berömda ”kompetensregnet över Sverige”.
Det är inte heller självklart att Tibet skulle vara en oas av demokrati och mänskliga rättigheter om kineserna aldrig kommit dit. Bilden av Lama-väldet som målas upp i exempelvis Tashi Tserings (en av Dalai-lamas tidigare närmaste medarbetare) självbiografi, är allt annat än smickrande. Sverige å andra sidan har ett förhållandevis välfungerande demokratiskt system som på grund av invandring riskerar att degenereras ner i ett träsk av klanpolitisk röstandel.
Sist men inte minst, tibetanernas situation är nästan helt resultatet av yttre faktorer, medan svenskarna aldrig kommer att kunna skylla det tidiga 2000-talet på någon annan än sig själva.
Ludvig Aspling (SD)
Riksdagsledamot