De främsta spridarna av falska nyheter finns inom vår egen landsgräns. De sitter på våra nyhetsredaktioner, de sitter på våra universitet, de befolkar våra myndigheter och de sitter i våra politiska församlingar.
I dessa dagar talas det mycket om falska nyheter, om oönskade påverkansaktioner, om främmande makt som vill undergräva andra länders stabilitet. De som deltar i denna debatt är sällan självkritiska, utan framställer sig själva som oantastliga sanningssägare och de ädla värdenas beskyddare.
Istället för att låta människor ta ställning till rätt och fel så förklaras vad som är det enda rätta, som om det i politiken fanns en enda väg.
Polariseringen inom svensk debatt och politik bygger på en rad vinklingar och lögner om vad det kritiska avståndstagandet till invandrings- och flyktingpolitiken bygger på. De kan enkelt delas upp i tre huvudinvändningar:
• Nationella: att det egna folket och den egna nationen upplöses, skingras och till slut går under.
• Sociala: att en jämförelsevis alltför stor invandring av svår- eller oassimilerbara invandrare bidrar till att skapa spänningar och konflikter mellan olika grupper i samhället, bl.a. etnokulturella motsättningar, vilket leder till otrygghet, oro och allmän instabilitet.
• Ekonomiska: invandringen och flyktingmottagandet är alltför dyrbar och nationalekonomiskt påfrestande, bl.a. därför att alltför många från utomeuropeiska länder och kulturer lever i allt för hög utsträckning på skattemedel genom bidrag.
Alla dessa argument har i decennier tillbakavisats av ”etablissemanget”, inklusive arbetarrörelsen, med indignation: Det nationella argumentet avfärdas som ”ultranationalistiskt” och ”högerextremistiskt” och ”i grunden nazistiskt” och därmed även ”djupt odemokratiskt”.
Det sociala argumentet kan man visserligen beakta, men det avvisas ändå, eftersom det finns, särskilt inom arbetarrörelsen, en stark vilja och även påstådd förmåga att motverka dessa spänningar och konflikter genom ”vår aktiva och socialt inriktade invandrar- och flyktingpolitik”. Men få som har öppnat sina sinnen kan idag undgå att se misslyckandet.
Det ekonomiska argumentet avfärdas som ”grundlös och obestyrkt invandrarfientlig propaganda”; i stället, försäkrar man, har invandringen i stort ”berikat Sverige ekonomiskt liksom kulturellt”. Observera att ingen har tagit avstånd från detta falska argument som i årtionden basunerats ut utan fakta trots att ett otal studier visat hur vinklat och osant detta är.
Det utan gensägelse mot det viktigaste argumentet mot den nuvarande ”generösa” svenska invandrings- och flyktingpolitiken, som enligt min mening är det nationella: att Sverige håller på att förlora sin nationella identitet, sin ”svenskhet”, och uppfattningen att detta utgör en fara, ett tragiskt hot som måste avvärjas.
Ingen ska få mig att skämmas över att göra allt för att försvara min familj, min nation och att verka för att framtida generationer ska slippa uppslitande konflikter. Att vilja värna den stabila nationalstaten, som den tagit sig uttryck i århundraden i vår del av världen, är inte och har aldrig varit extremt. Det har varit och är humant och medmänskligt, eftersom det bygger på tradition och väl beprövad erfarenhet.
De främsta spridarna av falska nyheter finns inom vår egen landsgräns. De sitter på våra nyhetsredaktioner, de sitter på våra universitet, de befolkar våra myndigheter och de sitter i våra politiska församlingar. Det är inte ryssar som splittrar Sverige, det är en samling vänsterliberaler som har kidnappat debatten, som väljer ut vad som ska skrivas eller sägas, som utan skrupler använder odemokratiska metoder för att värna vad de kallar demokrati.
Min analys av valet är att vi får vara glada att Sverigedemokraterna gick framåt. Det är inte heller konstigt att de väljare som ligger närmare det betydligt mer demokratiska Danmark revolterade mer än övriga landet och att Stockholm gjorde minst motstånd. Det är i huvudstaden de flesta sitter som fortfarande tjänar på ett Sverige i upplösning.