Många använder nu nazist- och fascistkorten. Ju hårdare man anklagar motståndarna för påstådd extremism desto enklare blir det att själv hata och mobba dessa motståndare och till att inta en antidemokratisk syn om att parlamentarismen inte behöver respekteras.

Vi närmar oss nu ett slags ”moment of truth”. Vänsterns och socialliberalernas illusionsnummer där Sverigedemokraterna ”inte finns” kommer nu att ställas inför verkligheten. Det vill säga ett demokratiskt valt parlament. Strategin med den massiva och långvariga demoniseringen och mobbningen av SD måste snart utvärderas och mycket talar för att den valda strategin varit misslyckad.

I ett första steg godkänner SD moderaten Andreas Norlén som riksdagen talman. Beslutet välkomnas av Moderaterna och Kristdemokraterna. Liberalernas (L) och Centerns (C) magsura kommentar var; ”Det är upp till SD hur de röstar”! Tack för den klargörande, eller närmast infantila, kommentaren. Först nu förefaller ”femtekolonnarna” (dvs C och L) inse hur det parlamentariska läget ser ut. Illusionsnumret, att SD egentligen inte finns eller åtminstone inte borde finnas till, har avslöjats som den bluff det alltid varit.

De rödgrönas reaktion på SD:s besked var att det var väntat men ses ändock som ”ett svek” (mot vem eller vilka?) och ”anmärkningsvärt (på vilket sätt?). Anders Ygeman, en slags övervintrad perverterad Yuppie i stuprörsbyxor och myggjagare, försöker leva upp till Löfvéns anständighetspretentioner; ”SD:s beslut innebär en mycket tydlig politisering av talmansämbetet. De kommer att välja en talman med ett uttalat uppdrag att lösa regeringsfrågan på just det sätt de själva önskar!” Den stillsamma frågan till Ygeman är; Och hur hade ditt parti gjort om ni hade haft chansen? Ygeman tillhör förtrytelsens skara och de som är besvikna tappar lätt vett och sans.

Vänstern eller ”illusionisterna”, inklusive socialliberalerna, har haft ett kraftigt eldunderstöd av inte minst Aftonbladet (med Anders Lindberg i spetsen) och Dagens Nyheter (med Peter Wolodarski i främsta ledet). Med rubriker som på aktuell ledare; ”Kommer synen på SD att knäcka svensk borgerlighet”.

Som jag ser det har den traditionella borgerligheten redan fått en allvarlig knäck främst av två orsaker; Reinfeldtseran med Decemberöverenskommelsen och uppgörelsen med Miljöpartiet i invandringsfrågan som de två röda körsbären på tårtan samt på grund av Centerpartiets och Liberalernas agerande under valperioden.

Wolodarski skriver vidare i ledarartikeln; ”De som driver på för SD-samarbete öppnar för en skilsmässa mellan liberaler och konservativa”.

Den allmänna erfarenheten är att det är bättre att resolut avsluta ett dåligt äktenskap än att harva på i misären eller som många svaga framför allt män argumenterar, att inte ta ut skilsmässa på grund av barnen. Jan Björklund har ju på det mest patetiska sätt motiverat sitt hat mot SD med att han svurit inför sina barn att inte ha med SD att göra.

Det finns ett ofta refererat citat som säger att; ”A liberal (or radical) has both feet firmly planted in the air”.

Wolodarski har ju – liksom den förmente och lite galne ”historikern” Henrik Arnstad – fått nazism och fascism på hjärnan. Samtidigt är Wolodarski ofta skarpt kritisk till Israel. Som vän av judarna och Israel anser jag inte att det är problemfritt att skilja på staten Israel och det judiska folket. De är synnerligen intimt förbundna.

Nåväl, även många politiker använder ”nazi- eller fascistkortet” i angreppen mot SD. Löfvén talar om hakkorsviftande och heilande ligister på gatan och drar paralleller till SD av i dag. Wolodarski kan i kraft av sitt intellekt vara mer subtil och det är han också i den aktuella ledaren.

Han refererar till folkpartiledaren Gunnar Helén; ”som var misstänksam mot högern på det sätt som liberaler med historiska kunskaper ofta är (eller var)”. Underförstått: ägde kunskap om nazismen och förintelsen. När det gäller relationen M och SD konstaterar Wolodarski att en moderat ”falang” driver på för att inkludera SD i ett regeringsunderlag.

Det är inte en tillfällighet att Wolodarski använder det negativt laddade ordet ”falang”. Han avser då inte ordets betydelse som en antik stridsformation utan anknyter till det spanska falangistpartiet som stöttade Franco under Det spanska inbördeskriget. Det var en djupt nationalistisk, antikommunistisk, fascistisk, antidemokratisk rörelse med rasistiska inslag dock inte av nazismens förödande slag.

Wolodarski jämför således, om än subtilt och kanske obegripligt för ”den dumma allmänheten”, inte endast SD och dess väljare utan även en stor del av moderaternas anhängare med Franco och hans fascism. Snyggt jobbat! Wolodarskis anslag understryker förhäxningen av fascism och nazism, vilket lett till att han anslutit sig till ”hatarna” och ”mobbarna” och därmed till den antidemokratiska synen om att parlamentarismen inte behöver respekteras.

Wolodarski refererar till Regeringsformen 1:a kapitlet. Wolodarski avser väl då skrivningen att; ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde”. Det stadgas också att Sverige är en parlamentarisk demokrati innebärande att lagarna stiftas av riksdagen som består av folkvalda från olika politiska partier som representeras i proportion till respektive partis andel av väljarkåren i fria val.

Mantrat ”alla människors lika värde” används som ett tillhygge i många sammanhang. Orden är nu så urvattnade och det är tveksamt att skriva in det i en konstitution. Däremot platsar den proportionella parlamentarismen bland grundlagarna. Hur skulle det se ut om vi avskaffade den? Wolodarski har mage uttala att: ”Den avgörande idémässiga gemenskapen kring Regeringsformens lydelse inte existerar med SD”. Ett häpnadsväckande uttalande som vore han en grekisk överstepräst, en Hierofant. En enväldig uttydare av våra grundlagar. Patetiskt och desperat.

I den mån det icke socialistiska Sverige nu går en brytningstid till mötes, så får det nog skyllas på skribenter som Lindberg i Aftonbladet och Wolodarski i Dagens Nyheter. Jag är inte säker på att det är en dålig utveckling, snarare tvärtom. Sverige behöver en icke-socialistisk gruppering som ser verkligheten som den är och fattar beslut därefter.