Ska C och L välja att stödja Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som ny statsminister? Så enkelt kan man sammanfatta maktspelet som nu pågår i riksdagen.
I morgon torsdag ska partiledarna, en och en, sätta sig ner med talman Andreas Norlén för att tala om hur de ser på läget och vad de önskar sig när det gäller val av statsminister.
Nyckelrollerna har Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Egentligen bara Lööf, eftersom hennes 31 C-mandat i riksdagen räcker för att ge makten till en kommuniststödd regering. Men mentalt tror jag centerpartisterna helst vill gå över den farliga spången i armkrok med folkparti-liberalerna.
Och därmed krossa det borgerliga samarbetet för alltid.
Om C och L stoppar Ulf Kristersson (M) från att bli statsminister har de gjort ett historiskt val och bytt sida i blockpolitiken. De har då blivit socialistanstrukna partier, och kan aldrig mer tala om liberalism utan att bli utskrattade.
I Norge har Senterpartiet sedan länge varit Socialdemokratins främsta stödparti, men Norge har ändå haft borgerlig statsminister i två mandatperioder.
Nu kan Sverige gå in i samma situation där C och L tillhör den röda sidan.
Som jag skrev igår betyder inte det att det nya socialist-kommunist-mittenblocket kommer att inneha regeringsmakten över någon längre tid.
I riksdagsvalet 2022 räcker det med att M, KD och SD ökar med 22 mandat så har detta konservativa block egen majoritet. I valet 2018 vann SD och KD 19 nya mandat, så det är ingen oöverkomlig framgång som krävs. Särskilt som de borgerliga väljare som röstat på C och L får chansen att överge de partier som svikit sina löften om att inte släppa fram Socialdemokratin en gång till så som man gjorde med DÖ 2014.
Men vi ska inte ta ut detta historiska svek i förtid. Ännu kan de hålla fast vid att Ulf Kristersson ska bli statsminister. De kan låta honom bilda en enpartiregering eller en M-KD-regering, mot att han i första hand förhandlar med dem i riksdagen och därefter söker stöd hos övriga, dvs S och i realiteten oftast SD.
Då har ingen brutit något vallöfte.
I TV4:s Nyhetsmorgon idag sa jag att man borde pröva lösningar, istället för att fastna i låsningar. Om det är som Jan Björklund säger när han försöker bortförklara en borgerlig regering med SD-stöd, att SD kommer att ställa för höga krav, ja men då kan han ju dra in sitt stöd när detta är ett faktum. Ingen tvingar honom till någonting. Och efter en regeringskris kan han byta till socialist-kommunist-sidan.
Det finns alltså inga skäl för C och L att inte rösta ja till Ulf Kristersson som statsminister nu. Utom om de anser sig själva så osäkra på om de kan motstå att falla platt för SD-förslagen, och därför inte ens vågar höra deras förslag.
Regeringsbildningen borde vara ganska enkel. Ulf Kristersson får bilda regering mot att han lovar söka bredast möjliga stöd i riksdagen. Sedan får sakpolitiken avgör om det går att mangla fram förslag i alla de brännande ämnen som står på dagordningen.
Om Kristersson inte lyckas med det, utan får S-C-L-V-MP emot sig, då får den sidan ta över regeringsmakten.
Så vad har Annie Lööf och Jan Björklund att förlora? Ingenting. De ultimativa kraven på vem man inte talar med är ovärdiga demokratins främsta arena, riksdagen. Utanför regeringen kan C och L upprätthålla sina löfte, och låta Kristersson förankra politiken – som i regeringsförklaringen kan hävdas ”bygga på allianssamarbetets grund”.
Sluta tramsa. Våga pröva! Släpp fram Kristersson, nu!