Att kritisera makten kan ha sitt pris. I en antologi diskuteras det pris som framförallt invandringskritiker fått betala, för att de avvikit från de påbjudna åsikterna. Det är berikande att ta del av dessa fascinerande levnadsskildringar.
De som kritiserar makten blir sällan populära. De flesta människor är medlöpare i förhållande till den rådande hegemonin, det är den bittra sanningen om mänskligheten, oavsett om det gäller en islamistisk diktatur eller en demokrati som Sverige. Föreställningar om motsatsen bör avfärdas som naiva.
En ny antologi, Priset (Debattförlaget 2017), har samlat ett antal levnadsberättelser av vår tids samhällskritiker, personer som utmanat makten och därmed fått betala ett pris. Tanken tycks vara att genom ett antal personliga berättelser skildra, hur det är att vara dissident i Sverige i dag.
Vad är det då för samhällskritiker som här bereds plats att utveckla sin samhällskritik? Ja, invandringskritiken är ett tydlig bärande element som återfinns hos alla, men i allmänhet återfinns också en mer allmän kritik mot den rådande ideologiska hegemonin, det som många skulle kalla politisk korrekthet. Denna kritik kan sedan vara av litet olika karaktär och djup.
Ett slags linjetext utgör redaktörens inledning. Professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg redogör här för, hur 68-vänstern, sedan den skaffat sig hegemoni över samhällets viktigaste institutioner, kunnat genomdriva sin kulturradikala agenda. Dess viktigaste aspekt är strävan efter en nationslös värld utan gränser, men även sexualitetsradikalism och radikalfeminism ryms här. Detta möjliggörs genom ett moraliserande åsiktsförtryck, där inte minst de negativa epiteten, såsom ”rasist”, spelar en stor roll.
Arnstbergs allmänt hållna inledning torde vara relativt representativ för de medverkandes åsikter, samtidigt som det finns en stor spännvidd. Det är till och med så att en medverkande, Jan Sjunnesson, har tagit avstånd från vissa andra som medverkar i antologin; det ger en något märklig effekt. Å andra sidan gör det att antologin visar på den alternativa åsiktsmarknadens bredd, också här finns motsättningar och vitt skilda perspektiv.
Flera av bidragsgivarna till antologin har varit aktiva flera decennier, vilket gör boken också till en historisk skildring. Med stort intresse läste jag litteraturvetaren Ingrid Björkmans bidrag, som beskriver, hur hon redan på 90-talet tillsammans med företagaren Jan Elfverson och den tidigare chefen för Arbetarrörelsens arkiv Åke Wedin gav ut flera böcker om invandringspolitiken och dess konsekvenser.
Trots gedigen akademisk meritering och bakgrund i etablerade partier, samt ett sakligt och faktainriktat sätt att resonera, möttes denna trios insatser med väldigt hätska angrepp i pressen. Stöd kom i stället brevledes från många vanliga medborgare. Trots detta såg sig Björkman föranledd att ge upp, och har först på sista tiden något återvänt till sitt tidigare värv.
Ett perspektiv från andra hållet, från journalistiken, kommer journalisten och socionomen Gunnar Sandelin med, som under samma tid blev instruerad att TV-inslag om invandring skulle göra att ”man skall tycka synd om invandrare” och att alla invandrare förbehållslöst skulle kallas ”flyktingar”. En liknande typ av filtrering, fast senare i tid och i borgerlig opinionsjournalistik, vittnar Marika Formgren om, som på en mycket konkret sätt visar, hur åsiktskorridoren upprätthålls genom redaktionellt tryck på borgerliga ledarsidor.
Detta slags interiörer från journalistikens verkstad är kanske bokens främsta behållning, det visar hur den omtalade likriktningen fungerar i praktiken – ger kött åt en mediekritik som annars riskerar att bli alltför svepande.
En annan samhällssektor, som finns väl beskriven genom makarna Kajsa Ekholm och Jonathan Friedmans respektive bidrag, är den akademiska.
De hamnade i konflikt med det akademiska etablissemanget, när de utifrån en globalhistorisk civilisationsanalys kom fram till att migration från periferi till centrum utmärker en civilisation på fallrepet. Detta slags kulturkritik, som många associerar med konservatismen, var inget som föll de radikala kollegerna på läppen och de fick betydande svårigheter.
Antologin är välkommen, då den genom den personliga berättelsen ger en bild av den politiskt-korrekta repressionen på en mängd områden och ur en rad perspektiv, och inte minst kan användas som en historisk källa, för den som i en nyktrare tid vill förstå, hur det kunde vara att leva i en tid som vår. Jag känner inte heller till någon annan bok med samma upplägg, så därför kan den sägas fylla en lucka.
Risken med en sådan här bok är att den faller ner i ett något gnälligt tonläge, att den blir till oförrätter staplade på varandra. Sådant gör inte människor mer engagerade i saken. De flesta författare verkar dock medvetna om denna fara och klarar balansgången väl.
Mats Dagerlind erkänner i sitt bidrag till och med explicit att det finns en sådan risk och gör en poäng av att hans liv har blivit friare och bättre av att han kan säga sitt hjärtas mening, i stället för att vara slav åt ett åsiktsetablissemang.
Så sammantaget är boken en berikande läsning, en väv av intressanta röster som vågat tänka annorlunda.