Svenska universitet rasar på internationella rankingar. Politiseringen går allt längre. Det demokratiska samhället ska vara tolerant mot dumheter, men inget tvingar det demokratiska samhället att finansiera dumheterna.
Att doktorera på Göteborgs universitet kan gå till på följande vis. Man utgår från upplevelsen att utländska lärarstudenter har det lite jobbigt. Man genomför en studie med åtta intervjuer med lärarstudenter à ungefär en timma vardera och håller sedan i sju ”forskningscirkelmöten”. Resten är dokumentation, teoretisk inramning och en sammanställandet av en referenslista. Voilà – fyra års heltidsbetalt arbete och en doktorstitel.
Ett autentiskt citat ur avhandlingens sammanfattning lyder: ”Det intersektionella perspektivet, postkolonial teoribildning och kritisk vithetsteori bidrar till att synliggöra hur makt konstrueras.”
Jag överdriver inte, detta är en avhandling som lades fram vid Göteborgs Universitet 2014. Jag skriver inte ut författarens namn och anser att ansvaret i första hand faller på handledarna. Vad håller de på med egentligen?
Det förvånar föga att svenska universitet tappar i internationell ranking. Just Göteborgs universitet har enligt listan Top Universities på fyra år tappat 78 placeringar och gått från en ”score” på 51,8 till 38,6 från 2014 till 2018.
Låt oss göra en liten stilstudie av prorektor Helena Lindholm, helt utifrån hennes egen presentation på Göteborgs universitets hemsida. Hon har inte åstadkommit någon akademisk publikation sedan 2012 och facit under det senaste decenniet är extremt magert. Hon är desto mer intresserad av ”flyktingskap och migrationsprocesser” och hon utnyttjar sin plattform på universitetet för vad som ser ut som politisk verksamhet och engagemang för Pride och nyanlända.
Enligt personal på Göteborgs Universitet är detta symptomatiskt, många institutioner är starkt politiserade och rena lekstugor för postmoderna vänsterliberaler. Och oavsett hur undermålig verksamheten är fortsätter pengarna att flöda.
Och hör och häpna. Just Göteborgs universitet hyser också en viss docent i idé- och lärdomshistoria vid namn Andreas Önnerfors. Under den gångna veckan använde han sin position som akademiker för att försöka få ledarskribenten Alice Teodorescu sparkad från Göteborgs-Posten, ett häpnadsväckande beteende av en person som borde vara yttrandefrihetens försvarare. Utan att gå in på detaljer (de är väl beskrivna här och här) är hans påstående att Teodorescu ägnar sig åt ”öppna antisemitiska konspirationsteorier” givetvis rent nonsens.
Enligt professor emerita Inger Enqvist tas politiseringen till nästa nivå genom att studenter agerar aktivistiskt gentemot sina lärare. ”Studenter uppmanas att anmäla lärare eller medstuderande exempelvis för sexism eller rasism. På det här sättet utvecklas en angivarstämning, där alla är rädda för alla.”
Universitetens förfall och vänstervridning är ett jätteproblem ut många aspekter. För det första är det organiserat slöseri med skattemedel när akademiska institutioner urartar till vuxendagis. Skattebetalarna försörjer kvasiintellektuella symöten och radikal opinionsbildning, som i slutändan strider mot skattebetalarnas egna intressen.
För det andra filtrerar universitetens institutioner fram ideologiskt pålitliga individer, som i nästa fas bemannar allt från grundskolor och gymnasium till utrikesdepartementet, där 261 ”opolitiska” tjänstemän i ett upprop nyligen motsatte sig ett maktskifte. När folket en dag röstar ”höger” kan det redan vara kört, eftersom värdegrundens självutnämnda uttolkare vill ställa sig över demokratiska institutioner.
Hur ska man göra något åt detta utan att inkräkta på den akademiska friheten? Ja det finns en metod som är mycket effektiv och det är att strama åt deras finansiering. Det demokratiska samhället ska vara tolerant mot dumheter, men inget tvingar det demokratiska samhället att finansiera dumheterna.
Makten utgår från folket och vi kan faktiskt rösta bort detta. Vi behöver inte bekosta kritisk vithetsteori om vi inte vill, något för gemene man att tänka på inför framtida val. Dålig politik tog oss hit, bra politik måste kunna ta oss härifrån. Åtminstone i teorin.