Talmansrundan under gårdagen gav inga nya besked i regeringsfrågan. Alla kräver att någon annan ska vika. Störst ansvar har de borgerliga som nu agerar lika inkompetent som efter valet 2014.
Hos näringslivets tankesmedja skriver Johan Ingerö en starkt kritisk artikel om mandatperioden 2014-18 där han främst går till storms mot statsminister Stefan Löfven (S), i Humlan som inte flög. Men Ingerö glömmer av någon anledning att Löfven alltid, hela tiden, backades upp av de borgerliga. Varje gång Sverigedemokraterna erbjudit chans att fälla statsministern, vid beslut om höst- och vårbudgetar, har de borgerliga ledamöterna sprungit till skogs för att gömma sig. De har avstått från att lägga gemensam alliansbudget eftersom den riskerade att vinna.
Alliansen har vägrat ta ansvar för landet, även om Sverigedemokraterna serverat mängder med tillfällen där dessa fyra partier kunnat fälla Löfven och tagit regeringsmakten. Så min fråga till Johan Ingerö blir: Vad tusan klagar du på!? Det är ju dina kompisar som ställt till detta!
Mot slutet av artikeln erkänner Ingerö att de borgerliga varit odugliga: ”Det är därför mandatperioden har varit ett sådant trauma för så många … För de borgerliga som inte kunde förmå sig att trotsa en S-ledare som de knappt respekterade.”
Nej, just det – ”inte kunde förmå sig” att ta regeringsmakten.
Och där står vi ju också idag!
Alliansen vägrar ju även nu göra det som krävs för att ta makten – respektera det parti som sagt sig vara villigt att samtala med dem och som kan ge den majoritet som en ny statsminister behöver. Istället har man spottat på Sverigedemokraterna genom att förvägra partiet sin proportionerliga rätt till både vice talman och utskottsordförande. Det är ren diskriminering av 1,1 miljoner väljare.
Så beter sig inte politiker som har ambitionen att leda ett land. Det är oansvarigt och ett svek mot demokratin och svenska folket.
Hur ska då talman Andreas Norlén komma vidare? Ja, det gäller att köra chickenracen i botten. Eftersom statsministerkandidaten Stefan Löfven fälldes av riksdagen i tisdags med 204 nej-röster, måste det rödgröna alternativet i nuläget anses vara testat och avvisat av den nyvalda riksdagen.
Alltså bör Norlén föreslå Ulf Kristersson (M) som statsministerkandidat för en fyrpartiregering. Detta även om den med stor sannolikhet kommer att fällas med 144 rödgröna nej och 62 Sverigedemokratiska nej, alltså 206 rungande nej.
Efter en sådan votering kommer vi att slippa det pinsamma och ovärdiga önskedrömmandet om en regering med Alliansen+S från Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).
Talmannen kan nu avkräva C och L besked vad de väljer: Ulf Kristersson, om han meddelat talmannen att han tänker agera för att få Sverigedemokraternas stöd, eller Stefan Löfven, som C+L kan välja att börja samtala med om en ny sorts vänsterliberal regering.
Om C och L fortsätter vägra ta ställning, får talmannen höra med Ulf Kristersson om han haft fruktsamma interaktioner med Sverigedemokraterna och är beredd att bilda regering med M och kanske KD. Talmannen bör parallellt också höra med Stefan Löfven om han haft några kontakter med C och L.
Om Kristersson ger positivt besked, kan talmannen föreslå honom som statsminister i en M eller M-KD regering. I en sådan andra omröstning om Kristersson får C och L till slut bekänna färg. Väljer de en icke-socialistisk regering eller inte?
Om C och L lägger ner sina röster blir Kristersson vald.
Om C och L däremot meddelar talmannen att de tänker rösta nej till Kristersson eftersom han interagerat med SD, har talmannen att föreslå Löfven. Rimligen kan då inte C och L rösta nej till också detta alternativ.
Då blir Stefan Löfven återvald som statsminister med stöd av C och L.
Svårare än så är det inte. Talmannen måste tvinga C och L att gå från struntprat till votering. Sedan vet vi.