Sveriges lärare lider av Stockholmssyndromet

Lärare förnedras, blir dödshotade och misshandlade av elever. Ändå tar lärarfack ställning för den mångkultur som är en katastrof för skolan i allmänhet och för lärarkårens arbetsmiljö i synnerhet.

Under den gångna veckan häktades en 19-årig man i Nässjö för att ha våldtagit sin lärare. Höglandsnytt rapporterar diplomatiskt att ”[D]en misstänkte har inget svenskt medborgarskap och häktningsförhandlingarna i Eksjö tingsrätt tolkades till ett icke-indoeuropeiskt språk.”

Enligt Arbetsmiljöverket fortsätter våldet att öka i skolan. En undersökning av Lärarnas Riksförbund visar att många lärare i Malmö blir utsatta för både våld och hot. Enligt Catharina Niwhede, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmö, är det ”otryggt på skolorna, man är rädd”. Åren 2012–2016 nästan fördubblades anmälningarna om fysiskt våld i grund- och gymnasieskolan.

Notera att underökningen inte fångar upp utvecklingen efter 2016, men Sydsvenskan har följt upp med nya reportage, som visar att våldet fortsätter att eskalera. ”Lärare som förnedras, blir dödshotade och misshandlade av elever.”

Vi noterar samtidigt att det är svårt att få behöriga lärare till så kallade utanförskapsområden. Sammanfattningsvis är den så kallade mångkulturen en katastrof för skolan i allmänhet och lärarkårens arbetsmiljö i synnerhet.

Man hade kanske förväntat sig någon form av protest eller markering från aktiva lärare, men inte. De lärare som deltar i den offentliga debatten är tvärtom hysteriskt politisk korrekta.

I Magasinet paragraf sjunger vänsteraktivisten, tillika läraren, Magnus Henriksson mångkulturens lov. Joakim Nilsson, ämneslärare i svenska och historia, meddelar i Lärarnas tidning att det är hans yrkesetiska plikt att ta ställning emot Sverigedemokraterna och för ”kulturell mångfald”. Och jag har själv stött på flera lärare som inför sina grundskoleelever agerar utifrån detta i sin yrkesutövning.

Och det handlar inte bara om individer. Hela Lärarförbundet tar partipolitisk ställning emot Sverigedemokraterna (se här och här), indirekt ett ställningstagande för fortsatt massmigration och ökande segregation. Det är bara att gratulera vänsterliberalerna till att de har lyckats koppla ett sådant grepp om just skolan, onekligen en viktig institution för den som vill påverka framtidens väljare.

Men låt oss återgå till verbalt trakasserade, förnedrade, dödshotade, slagna och till och med våldtagna lärare. De kan ju inte vara så blinda att de inte ser det sociala utanförskapet och de etniska konflikterna just i skolmiljön? Så vad håller Lärarförbundet och deras medlemmar egentligen på med?

Min analys är att de har utvecklat en version av Stockholmssyndromet, det vill säga de identifierar sig med och kämpar för den politik som är deras eget största problem. Dock inte i mer än att de på individnivå brukar söka sig till just de skolor där de flesta elever fortfarande talar obruten svenska med varandra.

Det borde vara en självklarhet att lärare arbetar med politisk neutralitet som kompass. Den polletten har definitivt inte trillat ned hos alla, men numera finns allt fler föräldrar och även elever som reagerar mot lärares aktivism i lärarrummet.

I läroplanen framgår det att ”alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen”. Så skulle en lärare framhärda i någon annan uppfattning är det bara att ta det vidare till berörd rektor eller skolchef.

Det skolan behöver just nu är mycket restriktiv migrationspolitik, ordning och reda i klassrummet och bättre villkor för lärare, både vad gäller karriärvägar och arbetsmiljö. Eftersom lärarna inte kan driva detta själva måste någon göra det åt dem.