BORTGLÖMDA TÄNKARE. Inte ens svenska statsvetare har förmodligen hört talas om Konungastyrelsen. Det är lite märkligt. Redan 400 år före den amerikanska revolutionen 1776 då man slog fast rätten till liv, frihet och strävandet efter lycka, svor kungar att skydda just dessa rättigheterna genom denna medeltida svenska konungabalk.
I denna serie har tidigare publicerats texter om tänkare som varit bortglömda eller okända, åtminstone i Sverige. Nu är det frågan om en text vars författare faktiskt är okänd i ordets bokstavliga mening. År 1634 publicerade Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie, en utgåva av en då bortglömd medeltida text, Um styrilse konunga ok höfdinga, nu oftast kallad Konungastyrelsen. Det kan vara Sveriges första politiska idéskrift.
Den textförlaga han då använde är sedan länge försvunnen, och faktum är att många länge trodde att texten var en ren bluff med ursprung i Bureus egen fatabur. Men så hittades 1867 delar av texten i fragment från 1400-talet, och det stod klart att verket var autentiskt.
Texten är från början eller mitten på 1300-talet. Det har spekulerats i huruvida författaren möjligen skulle kunna vara Philippus Ragvaldi, dekan i Linköpings domkapitel och kunglig kansler, eller möjligen den Heliga Birgittas biktfader Magister Mathias, men någon klarhet i den frågan finns alltså inte.
Klart är däremot att texten har strukturella och språkliga likheter med kung Magnus Erikssons landslag.
Till sin genre är texten en så kallad furstespegel.
Furstespeglarna är en typ av verk med rötter i antiken men som verkligen blommade upp under medeltiden. En av de första var irländaren Sedulius Scotus verk De rectoribus Cristianis – om kristna styresmän – som skrevs i mitten på 800-talet och som blev både spridd och stilbildande.
Under högmedeltiden på 1100-1300-talen finner vi till exempel John av Salisburys Policraticus , Thomas av Aquinos De regno, Aegidius Romanus De regimine principum och Christine de Pizans Livre du corps de policie.
Verken är en sorts instruktionsböcker för kungar och andra regenter och tar fasta på resonemang om fördelarna med monarki, om makthavares ansvar inför vår Herre, om dygder och karaktärsdaning, om val och behandling av rådgivare, om den politiska maktens ändamål, om skillnaderna mellan en god regent och en tyrann, om hur man säkrar undersåtarnas välfärd och lojalitet, om lagar, rättsskipning och krigföring och därmed sammanhängande teman.
Slutet på furstespeglarnas storhetstid kan sägas markeras av Niccoló Machiavellis Il Principe – Fursten – publicerad 1513, som till skillnad från föregångarna hyllar ett amoraliskt och cyniskt fursteideal. En handbok för tyranner mer än något annat. De säger en del om vårt tid, att är det någon furstespegel som beslutsfattare idag läst, så är det sannolikt just Machiavellis verk.
Furstespeglarna lästes i breda kretsar under medeltiden, dels då de gav viktiga råd åt alla vad avser karaktärsdaning och ansvarstagande, men också därför att de gav en tydlig bild av vad folket kunde förvänta sig och begära av en regent och – mutatis mutandis – av lokala ämbetsmän.
Konungastyrelsen förefaller framför allt influerad av Aegidius Romanus De regimine principum och det är inte konstigt. Det verket var mycket spritt över hela Europa och i England, till exempel, översattes den latinska texten till engelska av Thomas Hoccleve och John Trevisa på 1300- respektive 1400-talen.
I Konungastyrelsen finner vi referenser till det Gamla testamentets Vishetens bok* (Snille bok, på 1300-talssvenska!), till Nya testamentet, till Aristoteles, Seneca och Augustinus. Vi hör ekon av Thomas av Aquino och av Gratianus verk om kanonisk rätt, liksom av många andra.
Trogen sin genre handlar Konungastyrelsen om varför monarki är bättre än kollektiva beslutsformer, varför arvmonarki är bättre än valmonarki (här noterar man att när verkets skrevs var Sverige fortfarande en valmonarki), om vad som krävs av en konungs karaktär med fokus på de teologala dygderna tro, hopp och kärlek samt de moraliska kardinalsdygderna klokhet, rättvisa, mod och måttfullhet.
Vi kan läsa om vad som krävs för att styra det kungliga hushållet och förvaltningen samt vad som krävs för att rätt styra allmogen hederligt, omdömesgillt och sakkunnigt. Mycket uppmärksamhet ägnas frågan om kungens rådgivare: Hur de bör utses, vilka egenskaper de bör ha, hur kungen bör bemöta dem och så vidare.
Ehuru somligt naturligtvis hör 1300-talets förhållanden till, så är det anmärkningsvärt hur mycket som vore relevant även för dem som idag gör anspråk på att axla politiska uppdrag med makt över folket.
Varför finns det idag inga politiker- eller medborgarspeglar? Det är en fråga man ställer sig.
Konungastyrelsen är ett kulturarv från medeltiden som genom Johannes Bureus insats överlevde reformationstiden och fick förnyad uppmärksamhet. Bland annat skall Gustav II Adolf ha uppskattat verket mycket.
Men sedan ungefär ett sekel tillbaka tycks ointresset ha vuxit, om man kan säga så. Även om enskilda forskare, främst filologer, visat verket lite uppmärksamhet från tid till annan, så har det helt fallit bort ur det offentliga medvetandet.
Till och med de flesta svenska statsvetare torde aldrig ha hört talas om Konungastyrelsen. Det är lite märkligt. Jag har själv ibland funderat över hur det till exempel kommer sig att så många statsvetare på ett självklart sett är orienterade om den amerikanska oavhängighetsförklaringen från 1776 och dess deklaration om rätten till liv, frihet och strävandet efter lycka, samtidigt som är de helt omedvetna om att kungen svor att skydda just de rättigheterna i den medeltida svenska Konungabalken, författad cirka 400 år tidigare.
Det är samma självvalda historielöshet som drabbat Konungastyrelsen, och det så till den milda grad att det idag inte ens finns en utgåva av verket på modern svenska. Då talar vi ändå om den första stora politisk-ideologiska texten i Sveriges historia.
Som det nu är finns Bureus text tillgänglig på nätet. Kanske får vi, med lite tur, inom en snar framtid se en utgåva på modern svenska. Det vore inte en dag för tidigt.
*
Not:
Vishetens bok har av många protestantiska samfund setts som apokryf och därför inte inkluderats i många Bibelutgåvor.
Bilden:
Kung Magnus Erikssons domsigill från mitten av 1300-talet.