På arabiska spred socialdemokratiska politiker budskap avsedda att skrämma invandrare till att rösta vänster och motverka Sverigedemokraterna genom den klassiska myten om att ”svenskarna tar våra barn”.
Socialdemokraterna försöker till varje pris klamra sig fast vid makten. I valrörelsen märktes det inte minst i det oärliga kampanjande som riktade sig till invandrargrupper. I meddelanden skrivna på arabiska och spridda i sociala medier försökte socialdemokratiska politiker att skrämma invandrare till att rösta vänster för att motverka Sverigedemokraterna genom den klassiska myten om att ”svenskarna tar våra barn”. Detta upptäcktes av den arabisktalande debattören Galaxia Elias. S-propagandan spreds bland annat på Göteborgsmoskéns Facebooksida.
Jag skriver ”den klassiska myten”, trots att denna myt kanske är obekant för många inom majoritetsbefolkningen. För mig är den klassisk. Jag var muslim i många år, besökte många moskéer och umgicks i islamiska sociala sammanhang. Något som kom upp ganska ofta i samtal var denna föreställning om att ”svenskarna” försökte ta muslimernas barn.
Men hur kommer det sig att man talar om svenskarna i tredje person?
Enligt Åsa Romson är ju alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar! Jo, i hennes värld är det så, men inte i moskéernas värld. I moskéernas värld är det en självklarhet att ”muslim” och ”svensk” är två olika saker. Svenska konvertiter (gammelsvenskar) är fåtaliga och deras existens har inte lyckats rucka på denna bild. Islam uppfattas – av både ”gammelsvenskar” och ”nysvenskar” – som en invandrarreligion.
I moskéerna hände det att jag mötte oroliga föräldrar. De var oroliga för att barnen skulle försvenskas, glömma sitt ursprung och sin islamiska tro. Vissa skickade sina barn till hemlandet för att de skulle få gå i koranskola och lära sig sitt modersmål, andra funderade ständigt på olika arrangemang för att stärka barnens band till hemlandet.
Hos de föräldrar som bar på denna oro fanns ett dilemma som ständigt återkom, det att man uppskattade välfärden i Sverige, men inte den svenska kulturen som man såg som ett hot.
Det gick jämt rykten om muslimska barn som omhändertagits av socialtjänsten. Det hette att ”svenskarna tar våra barn” och den ena konspirationsteorin var stolligare än den andra. Föräldrar som fått sina barn omhändertagna kom till moskén för att få råd och stöd.
Imamen tog alltid deras parti oavsett omständigheterna. Det var alltid ”svenskarnas” fel. Papporna fick stå inför församlingen och berätta om hur ”svenskarna” behandlat dem illa för att de var muslimer och hur deras stackars barn nu skulle tvingas växa upp bland svenskar och matas med fläsk och förmodligen också utsättas för sexuella övergrepp. Sådana var ju svenskarna. Papporna grät och trosbröderna i församlingen kom fram och kramade och tröstade dem.
Moskéerna hjälpte ibland föräldrarna att anordna demonstrationer mot socialkontoret. Man hade med sig plakat och stod och skanderade. Och ringde och mejlade de socialsekreteraren. De såg också till att föräldrarna fick komma i kontakt med medier i islamvärlden, framför allt arabiska, där de fick berätta om vilket lidande de upplevt i de otrognas land.
På YouTube fanns ett klipp med Uppsalamoskéns imam Ahmad Al Saegh. Det är inspelat i december 2012, han befinner sig på vallfärd i Mecka och blir intervjuad i den islamiska satellittevekanalen Iqraa. Samtalet handlar om muslimernas situation i Sverige. Han får frågan om han tycker det finns ”frihet” för muslimer där.
Nej, svarar han, det finns inte frihet. Han medger visserligen att det finns religionsfrihet, men att den är begränsad eftersom muslimer inte får ha böneutrop som hörs utanför moskéerna.
Det var då!
En annan sak som begränsar muslimernas religionsfrihet, fortsätter han, är att små flickor som täcker sitt hår får frågor i skolan, som ”Måste du bära den?” Föräldrarna känner inte att de är fria är uppfostra barnen som de vill.
Sedan tar han upp det där med att svenska myndigheter tar barn från muslimska föräldrar och placerar dem hos icke-muslimska familjer där de byter namn på dem och lär dem att avsky islam. Detta är särskilt riktat mot muslimska familjer, påstår han.
En artikel om detta kunde man också läsa i tidningen Islam & Politik som gavs ut av den kristna socialdemokratiska organisationen Broderskap. Tidningen kom ut med ett nummer i augusti 2010 och chefredaktör var den S-märkta ledarskribenten Somar Al Naher.
I artikeln ”Omhändertagna på suspekta grunder” menar Omar Mustafa, ordförande för Islamiska Förbundet och för en kort tid ledamot av socialdemokraternas partistyrelse, att det finns ett nätverk av pingstvänner inom socialtjänsten som systematiskt tvångsomhändertar muslimska barn.
”Vi har under våren fått olika vittnesmål om att socialtjänsten i Sigtuna systematiskt ska ha omhändertagit muslimska barn och omplacerat dem i icke-muslimska familjer. Muslimerna i kommunen menar att över 30 barn har blivit drabbade.”
Föräldrarna är helt oskyldiga och omhändertagande beror istället på ”muslimfientlighet”, något de ”drabbade” familjerna vittnat om. Han citerar en förälder som menar att socialtjänstens syfte med omhändertagande är ta barnen från de muslimska föräldrarna, alltså för att de är muslimer. ”Vi har till exempel hört hur socialsekreterare som är aktiva i pingströrelsen”, fortsätter han, ”konsekvent placerar muslimska barn i olika pingstfamiljer i syfte att ’omvända’ dem.”
Mot denna bakgrund blir jag inte alls förvånad när jag läser om den socialdemokratiska propagandan inför valet i år. Den anspelar på välkända myter och föreställningar inom den muslimska invandrargruppen om ”svenskarnas” fientlighet och lömska planer.
Myten ingår i vad man kan kalla en västofobisk föreställningsvärld där västvärlden utmålas som ondskefull och moraliskt dekadent i jämförelse med islam. Samtidigt fortsätter staten att ösa skattepengar över organisationer som påstår sig bekämpa så kallad ”islamofobi”.