På tre val har Sverigedemokraterna gått från noll till 62 mandat i riksdagen och befäst sin roll som vågmästare och tredje största parti. Givet den bisarra valrörelsen och den förtalskampanj man utsattes för är det ett ganska stabilt resultat, även om 17,5 procent i riksdagsvalet är lägre än många hade förväntat sig.

Man kan också göra intressanta observationer på lokal nivå. Sverigedemokraterna växer över hela landet och når helt nya nivåer inte minst i Skåne, där partiet blev störst i 21 av 33 kommuner i riksdagsvalet. I skånska Hörby fick man 35 procent även i kommunvalet och kommer sannolikt att ta över kommunens ledning.

Trenden är inte alls ny. Det var i Skåne som SD slog igenom och tog ett 30-tal kommunala mandat redan 2002. Manegen hade i någon mån krattats av ett antal lokala initiativ, som fyra år tidigare hade bildat valförbundet ”Skånes väl” och etablerat sig i regionfullmäktige.

Skånes valförbund ställde inte upp 2006, då man istället stödde Sverigedemokraterna, som därmed hade byggt upp ett betydande regionalt stöd. Att ett migrationskritiskt parti bröt igenom för ett decennium sedan kan te sig som självklart i efterhand, men notera att just Skåne hade en nyckelroll i detta.

Utvecklingen i hela landet påverkas i hög grad av rikspolitiken, men valresultatet visar också betydelsen av kommunföreningarnas utveckling. Detta bådar i själva verket mycket gott inför framtiden, det finns nämligen ingen tendens att partiet skulle nå en topp och sedan gå tillbaka, tvärtom. Skåne visar vägen.

Självklart hänger detta delvis samman med närheten till Malmö, som sedan länge framstår som ett helt misslyckat mångkulturellt experiment, vilket har fått väljarna i näraliggande kommuner att reagera. Så vad händer när andra städer går i Malmös fotspår med tilltagande segregation och kriminalitet?

Framgången i södra delen av landet speglas av betydligt mer blygsamma resultat för Sverigedemokraterna i exempelvis Norrland, det är samma observation från två olika perspektiv. Nygrundade kommunföreningar och nyrekryterade företrädare har ännu inte tillägnat sig den erfarenhet som krävs för att övertyga osäkra väljare och axla väljarnas förtroende. Jag säger inte att de kommer att lyckas per automatik, men de har alltså alla chanser att växa sig starkare på sikt.

Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna siktar betydligt högre än 17,5 procent i framtida riksdagsval, men då gäller alltså (bland annat) att fortsätta att bygga organisationen underifrån, så att man klarar av att möta väljare lokalt över hela landet. På nivåer runt 20 procent slåss man ofta om väljare som är mer kritiska och uppenbart bedömer partiets företrädare hårdare. Att denna process tar tid ligger lite i sakens natur.

Vid sidan av Sverigedemokraternas framgångar i Skåne frodas även Moderaterna, som är urstarka i bland annat Vellinge, Staffanstorp och Östra Göinge. I Staffanstorp krävde Moderaterna flyktingstopp och fick 43 procent i kommunvalet. En framgångsfaktor verkar alltså vara lite mer hårdkokt, verklighetsnära moderat politik.

Mycket talar nu för att vi får se mer eller mindre öppen samverkan mellan de båda partierna just i södra Sverige, intressanta exempel att studera för övriga landet och en dynamik som definitivt kan få betydelse för Moderaternas vägval i framtiden.

Att Skåne på 1600-talet erövrades från Danmark och idag är Sveriges mest blågula landskap är intressant nog inte en motsägelse. I grunden har många skåningar nämligen en strävan att få sköta sig själva och hyser samtidigt en sund skepsis gentemot påbud från Stockholm.