Vem kommer nu att visa störst ledarskap i svensk politik? Jag påstår att ‘respekt’ är nyckelordet som kommer före sakpolitiken. Respekt för svenska folket och respekt för dem folket valt som sina företrädare i riksdag och andra församlingar.

I dessa första eftervalsdagar är skillnaden stor mellan hur politiker agerar och vad folk tycker de borde göra. Politikerna gör allt för att inte tala med varandra, medan alla jag talar med som inte är politiker för sitt liv inte begriper varför man inte talar med varandra.

Allt spekulerande beror på en sak: både rödgröna eller allianspartier vill låtsas som att Sverigedemokraterna inte finns. Men detta önsketänkande kommer att krascha. Varje dag. Varje vecka. Varje månad.

Först när någon visar ledarskap, konstaterar faktum, tar in verkligheten och söker upp Jimmie Åkesson kan vi komma vidare.

Nu tror jag det finns två nivåer på skeendet. Dels de teatraliska och hårda orden utåt i massmedierna. Dels spelet bakom kulisserna.

Bortanför de mediala bruset (som jag sannerligen följt på nära håll de senaste två dygnen genom at delta i olika mediepaneler) pågår förhoppningsvis ett nyktrare arbete med analys och taktik.

Och jag ser öppningar där ingen behöver göra totala kovändningar mot vad man sa före valdagen. Det gäller att läsa det finstilta eller tolka budskapen som finns mellan raderna.

Den som vill visa ledarskap måste hitta en dörröppning som innebär att man inte tappar ansiktet, men ändå är seriös och substantiell.

Dörröppningen heter ”riksdagens funktionssätt”. Alltså om hur riksdagens dagliga och praktiska arbete ska utformas. Här kan de gamla partierna erkänna att Sverigedemokraternas ledamöter faktiskt finns, och att de måste ingå i arbetsordningen.

Talmansval
Låt oss säga att Moderaterna vill föreslå Beatrice Ask som ny talman, att Socialdemokraterna vill ha Tomas Eneroth och Sverigedemokraterna föreslår Björn Söder.

Om omröstningen om talman, på den nya riksdagens första dag, sker utan några som helst ”förhandlingar” eller ”samtal” med Sverigedemokraterna, kommer den att utfalla så att ingen kandidat får mer än hälften av rösterna, så som Riksdagsförordningen kräver. Därför är ingen talman vald.

Då står partierna där med en riksdag som inte har någon mötesordförande. Så kan det inte vara. Här måste verkligheten till slut tränga igenom alla låsningar och tvärsäkra besked.

Inför utsikterna om just denna situation kan Anders Ygeman, som gruppledare för S, ta kontakt med Mattias Karlsson, gruppledare för SD. Ygeman har till DN (29/8) sagt att han kan diskutera med alla om ”riksdagens funktionssätt”. Till Karlsson kan Ygeman säga att S röstar på SD-kandidat till förste vice talman, om SD röstar på Eneroth som talman.

Moderaternas gruppledare Tobias Billström kommer säkert att få insikt om att sådana förhandlingar sker, och vågar då själv möta Mattias Karlsson, eftersom Socialdemokraterna redan gjort det. Han erbjuder samma sak som S, om SD röstar på Ask.

SD kan då kräva ytterligare två utfästelse i de båda separata överläggningarna: att SD ska få proportionerligt antal utskottsordförande och vice ordförande samt att det ska ske samtal om regeringsdeklarationen inför valet av statsminister. Socialdemokraterna går med första punkten men inte den andra, medan Billström säger ja till båda om SD också röstar nej till Stefan Löfven i misstroendevotum som M lämnar in på riksdagens första dag.

Om sådana ”sonderingar” eller ”interaktion” sker mellan blocken före omröstningen av talman, har de gamla partierna visat att de erkänner att SD-väljarna och deras folkvalda representanter finns och ska respekteras. Man har också öppnat dörren för det man i normala fall kallar ”samtal” och ”förhandlingar”. Isen är bruten.

Om sådant ledarskap har demonstrerats, kan det visa sig att de som nomineras till talman endast är Ask och Eneroth. I voteringen vinner Ask mer än hälften av rösterna och blir talman, eftersom SD valt det bud som givit partiet mest.

En av hennes första uppgifter är att behandla Moderaternas misstroendeförklaring mot Stefan Löfven, eftersom han inte frivilligt avgår som statsminister trots att valet gått honom emot. Hon bordlägger begäran enligt Riksdagsordningen, och igen 25/9, så att frågan kan avgöras på onsdag 26/9 med misstroendeomröstning.

När Löfven fallit
Nu röstar Alliansens 142 ledamöter och SD:s 63 ledamöter nej till Löfven, och därmed faller han med 205 nejröster (krävs minst 175 för att fälla en statsminister).

Under tiden rådgör Ulf Kristersson med de andra alliansledarna om situationen. Inte ens om Miljöpartiet skulle stödja alliansen, har man chans att skrapa ihop röster för Kristersson som statsminister. S med 101 röster, SD med 63 och V med 28 röster kan fälla Ulf Kristersson i votering om statsminister med sammanlagt 192 röster.

Kristersson kan då ha meddelat Annie Lööf och Jan Björklund att Tobias Billström för samtal med Sverigedemokraterna, eftersom det var SD:s krav för att rösta på Ask som talman. Och M lade fram sitt bud till SD först efter att S gjort detsamma. ”Då S gjort det, måste väl vi kunna göra det också”, kan Ulf Kristersson säga till en sur Annie Lööf.

Annie Lööf vägrar gå med på upplägget. ”Okej, vi går fram med mig som alliansens förslag till statsminister, så får vi se om vi klarar det utan ytterligare samtal med SD”, säger Kristersson.

Talman Ask vägrar gå fram med Kristersson som förslagen statsminister, eftersom S, V och MP sagt att de röstar nej. Och SD, efter att Billström tvingats meddela att man inte kan fullfölja löftet till SD inför talmansvalet eftersom C vägrar. Talmannen ska inte gå fram med förslag som hon vet röstas ner.

Kristersson försöker lirka med Lööf, som vägrar ingå i regering som har underhandskontakter med SD.

Samtidigt tar Löfven svalt förtreten efter att ha blivit avsatt. När makten hägrar skyr Socialdemokratin inga som helst medel.

Löfven tar kontakt med Lööf, och frågar om inte hon och Björklund kan stödja honom – om en S-regering återgår till en generös flyktingpolitik. Löfven säger: ”jag köper hela Centerpartiets migrationsprogram, till varje kommatecken bara ni stöder min regering”. Men med bara C fattas ett mandat för att nå magiska 175 mandat, därför måste Björklund gå med. Vilket han säkert gör, med tanke på hur mycket skit han pratat om SD. Att hålla dem utanför är viktigare än all sakpolitik.

När dessa kontakter mellan S, C och L läcker ut i medier, uppstår kritikstorm mot C och L för ett historiskt svek mot sina egna väljare och allianssamarbetet. Jan Björklund ändrar sig tvärt i mediestormen (så som han alltid gör), och då faller upplägget för Löfven. Bara C räcker inte för Löfven.

Sista utvägen
Kristersson lägger fram förslaget att han bildar enpartiregering, men garanterar att han alltid först förhandlar med C, L och KD. Därefter lägger han fram förslaget för SD, som då får en sorts vetorätt. Säger SD nej till framlagt regeringsförslag, måste Kristersson gå tillbaka till C, L och KD för omförhandling av förslagets innehåll inom allianskretsen. Man kan till och med bilda ett samrådskansli, som istället för att ligga inom statsrådsberedningen (som under tidigare borgerliga regeringar), organisatoriskt placeras i riksdagen.

Med detta upplägg behöver inte C och L själva delta i förhandlingar med SD, även om de kan tvingas till omförhandlingar med M pga att SD sagt nej. Och Moderaterna förklarar för medierna att man förhandlar med SD eftersom Socialdemokraterna började. Då kan inte S kritisera M. (Detta spel om ”samtal” och ”förhandling” har från början varit på sandlådenivå, vilket här bekräftas).

Kristersson väljs till statsminister
Talmannen lägger fram förslaget om Ulf Kristersson som statsminister för en enpartiregering som avser att söka bredast möjliga stöd för sina förslag i riksdagen genom att samtala med alla partier i parlamentet.

Riksdagen utser Kristersson till statsminister med 142 ja (M,C,KD,L) och 144 nej (S,V,MP) samt 63 som avstår (SD). Om Sverigedemokraterna upplever att kontakterna blivit seriösa och pålitliga skulle SD kunna röster aktivt ja, så att Kristersson blir vald av en riksdagsmajoritet.

Så småningom skulle detta upplägg kunna fungera så smidigt att den vattentäta väggen i riksdagen mellan C, L, KD å ena sidan och å andra sidan Sverigedemokraterna kan mjukas upp.

Eller så fungerar det inte, och då får Kristersson ställa kabinettsfråga och avgå om regeringsunderlaget i riksdagen är så splittrat att man inte kan få majoritet för ett framlagt förslag.