VALANALYS. Socialdemokraterna är slut som ledande maktfaktor i Sverige. Det är det viktigaste och historiska beskedet som svenska väljarkåren gav i riksdagsvalet 9 september.
Det är svårt att inta de breda perspektiven när ett intensivt maktspel pågår om val av talman och statsminister. Men låt mig försöka. (För jag är så trött på alla dumheter som sägs för att upprätthålla ett taktikspel som realiteterna kommer att krossa.)
Om vi sätter årets val i ett historiskt perspektiv är det ingen tvekan om att den viktigaste förändringen är den fortsatta tillbakagången för Socialdemokratin. Och för dess stödparti Miljöpartiet.
Från 1930-talet och fram till 1960-talet var Socialdemokraterna det helt dominerande partiet. Man höll i regeringsmakten i 44 år. På 1970-talet började den långsamt nedåtgående trenden. Socialdemokratin radikaliserades under Olof Palme och började förlora val. Men man fortsatte vara den starkaste spelaren. Fram till nu.
Från 2018 är S inget annat än ett parti bland andra.
Och man tillhör den vänstersida som väljarna tränger tillbaka i val efter val. Grafen här till höger sprids i sociala medier och visar hur de två partier som suttit i regeringen fram till nu, S och MP, krymper.
Från att ha haft egen majoritet med 50,3 procent av väljarna 1994 har man nu 32,7 procent. Det är en gigantisk förändring av svenska väljarkåren.
De traditionella borgerliga partierna har inte vunnit något på denna tillbakagång. Paradoxalt nog har de i valet 2018 (40,2 procent) mindre än vad de hade i valet 1994 (41,3 procent) då S-MP fick egen majoritet. Istället är det Sverigedemokraterna som står för alla framgångar i väljarkåren.
Det förändrade landskapet beror på att socialdemokratin inte kunnat förvalta sitt väljarstöd. Man har hemfallit åt identitetspolitik och genusteorier när väljarna vill ha en fast och stabil politik i mötet med globaliseringens baksidor.
Hur ska välfärdens löften upprätthållas för de mest utsatta i svenska folket? Hur ska tryggheten på gator och torg kunna värnas när våldskulturer från utlandet tränger sig på?
Dessa två frågor förklarar Socialdemokratins ras och Sverigedemokratins framgångar.
Trots den grova och falska smutskastningen av partiet från vartenda ett av landets alla etablissemang går det framåt och får ökat stöd i svenska folket. Verkligheten slår all propaganda. Nu röstar över 1,1 miljoner väljare på partiet.
Skälet är att varken socialdemokraterna eller de borgerliga har svarat rätt på de två frågorna. De har ägnat sig åt utopistiska önskedrömmar. Man har övergivit gamla realpolitiska självklarheter som att ett land som inte har kontroll över sina gränser inte kan upprätthålla sin nationella suveränitet. Och när man inte kan det, faller också samhällskontraktet. Människor får inte längre det skydd av staten som motiverar att man betalar skatt och överlåter makt till den.
Därmed har Socialdemokratin svikit sitt viktigaste löfte och existensberättigande.
De borgerliga har inte varit bättre än socialdemokratin på att möte kraven som globaliseringen ställer, men deras väljare är inte i samma utsatta situation som socialdemokratins (tidigare) väljare. Folk med högre utbildning, hyggligt välbetalda arbeten, som bor i trygga områden och har kontakter som ger barnen deras första jobb och bostad, är inte i samma behov av en stat som tar socialt ansvar.
Men i takt med att den kriminalitet och våldskultur som finns i omvärlden utanför Sverige får fäste inte bara i utsatta förortsområden utan börjar ta över villaområden, kommer de borgerliga partierna att råka ut för samma utveckling som Socialdemokratin.
När otryggheten smyger sig på också de hyggligt välbeställda, kommer än fler väljare att efterfråga den sverigedemokratiska politiken.
Socialdemokratins monumentala misslyckande med att värna sina väljargrupper kanske kan bli en väckarklocka för de borgerliga.
För en sak är säker: Socialdemokratin har förlorat alla de styrkor partiet en gång hade. Man var den stabila garanten för trygghet och säkerhet. Det är man inte längre. Och man kommer aldrig att kunna återupprätta det förtroende man förstört.