TROLLHÄTTAN. Mari Bergh tar med Samtiden in i områden som inte styrs av svensk lag. – Jag skulle aldrig sätta min fot här efter klockan sex, säger hon. Guidningen slutar med en prejning och biljakt till polisstationen.
SD-aren Mari Bergh ska guida Samtiden ut i Kronogården. Vi möter henne en vecka före valet, på gågatan i Trollhättans centrum. Många kommer fram och pratar med henne och de tre andra vid SD:s valtält. Mari berättar om en 17-årig invandrartjej hon träffade nyligen. Tjejen bor i Kronogården, Trollhättans värsta no gozon.
– Vi diskuterade sexuellt våld och jag sa att det känns inte bra att att det kommer utländska män och våldtar svenska kvinnor. Då sa hon ”De är inte ensamma. Jag har blivit gruppvåldtagen flera gånger”. Det chockade mig.
– Tjejen sa ”Vi kan aldrig anmäla det”. Då straffas man av sina egna. Det finns alltså ett extremt mörkertal av våldtäkter.
Mari hoppar in i bilen för att ta oss med på en guidning genom områdena Sylte och Kronogården, som är värst. Först passerar vi villaområdet Skoftebyn. Folk grejar i de idylliska trädgårdarna i höstsolen.
– Trollhättan är nog en av Sveriges mest segregerade städer, säger hon medan vi kör in i Kronogården.
Stadsdelen skakas av upplopp och våld, samt otaliga bilbränder. Skolan Kronan ligger här, där svenske Anton gick in och knivmördade flera personer med invandrarbakgrund. Här har Säpo konstant närvaro och det finns tre rivaliserande klaner som styr, enligt uppgift från andra källor.
Polisen spärrar av
Mari visar några betongklumpar vid vägkanten på båda sidor.
– Det är här polisen spärrar av när läget är allvarligt och det är farligt att åka in. Då sätter de upp väghinder. Nu åker vi in.
Hon pekar på en plats där en grävskopa står utanför ett hyreshus.
– Här på parkeringen blev en pojke ihjälkörd av en person i en bil.
Det stod inte så i tidningen. Det är så mycket som mörkas, menar hon.
Skar halsen av
Hon berättar om en annan händelse när en man mördades inne på ett företagsområde.
– De skar halsen av honom. I tidningen stod bara att en man hittats död på Hisingen efter ett knivbråk, säger hon.
Vi åker förbi ett äldreboende.
– Här arbetar en jag känner. Varken personalen eller de gamla vågar gå utanför dörren efter mörkrets inbrott, säger hon.
Bedrägligt lugn
Det ser inte så farligt ut på eftermiddagen. Förutom att vi inte ser några svenskar, ser det lugnt ut. Ett bedrägligt lugn, enligt Mari. Det påminner om resor bland annat till områden i Brasilien, där det sett ut som vanligt, men där alla vet att det är livsfarligt att ens befinna sig på platsen, avsett tid på dygnet.
Mari intygar att det är så.
– Jag skulle aldrig sätta min fot här efter kl 18.00. Och jag skulle aldrig gå ur bilen nu.
Hon har dock bott här, på 70-talet. Nu har hon flyttat ut på landet.
Själv har hon arbetat som undersköterska.
Arbetarstaden där alla var sossar. Industristaden där Saab gav framtidstro och som drog till sig många arbetskraftsinvandrare, från Finland, Norge, Italien, Balkan.
Bilar tänds på
Igår brann bilar igen, berättar Mari.
– Det brinner här väldigt ofta. De drar ihop bildäck och tänder på. När brandkåren kommer slänger de sten på dem, säger Mari och visar in på en parallellgata.
– Media skriver knappast längre om det, det har blivit vardagsmat, fortsätter hon.
Där på en parkering står bilvraken på rad i overkligt gråfärgad aska, med sönderslagna rutor. Svartstelnade lik.
– De brukar vara snabba på att forsla bort dem, men det har de inte hunnit än, konstaterar hon.
Vi passerar skolan, och tar bilder med nervevad bakruta. Ungdomarna innanför glasrutorna hajar till, vinkar och ropar, de ser ut att bli arga och vilja skrämma oss. En flicka med hijab springer ut och ställer sig i dörren. Men hon är inte aggressiv, utan vill istället posera. Jag knäpper en bild till och vinkar.
Sverige tänker jag. Det finns inte något av Sverige kvar här, mer än ett skal av byggnader. Bensinstation, hyreshus, skolbyggnad.
Mari visar att en ny skola för tusen elever ska byggas. Skyltar som gör reklam för byggprojektet sitter uppe vid den gamla skolan, Sylteskolan.
Överallt där vi passerar sitter valskyltar på arabiska där en kvinna från Liberalerna vill bli vald. En annan skylt gör reklam för en person som heter Ali Yüksel Gül, Miljöpartiet. Lärare, till riksdagen, står det.
En moské tornar upp sig som en installation bland alla svenska byggnader. Grön och cremefärgad. Bilar står parkerade utanför. Vi åker fram för att ta en bild. Bakrutan nervevad.
En man i en bil på väg till moskén ser att vi tar bilder. Han gasar på bilen i hög fart, tvärnitar, kastar sig ur bilen och uppmanar oss aggressivt att svara på frågor om fotograferingen. Vi vevar snabbt upp rutan och låser centrallåset när han går fram för att ta tag i vår bildörr, och åker vidare. Men mannen ger sig inte. Vi rullar ut med hans bil efter oss. Några minuter senare kör han om oss och prejar oss. Ställer sig på snedden över hela körfältet framför oss.
Stora lastbilar dundrar förbi på fel sida vägen, mot mötande trafik. Mannen pratar upprört i mobilen samtidigt som han går fram och tillbaka nervöst. Går fram till oss och säger genom stängd ruta att han ringer polisen. Ja det gör vi också, säger vi. Mari ringer.
– Nej de har ingen bil att skicka.
Hon svarar på flera frågor.
– Vi är fast här. Han låter oss inte åka. Vad gör vi? undrar hon. Till slut uppmanas vi att ta oss till polisstationen.
Gasar på
Mannen går till slut in i sin opel och rätar upp den. Vi backar långsamt, rädda att han ska få för sig att backa på oss. Snabbt kör vi om, och fortsätter ut på huvudleden, mot polisstationen. Mannen i opeln är efter. Kilometer efter kilometer mot polistationen har vi honom hack i häl. Gasar på för att han inte ska kunna preja oss igen, eller få för sig att köra in i oss. Ända fram till polisparkeringen. In i huset med en känsla av lättnad. Äntligen, en polisstation.
Låsta dörrar
Vi tar med kameror och går i samlad trupp snabbt in. Men därinne ser det mer ut som ett postkontor. Civil personal bakom låsta säkerhetsglas expedierar passärenden utan att ta notis. Överallt låsta dörrar. Ingenstans att gå. Ingen tar emot oss. Vi tränger oss fram till luckan bakom en storfamilj som ser ut att vara somalier som håller på att göra pass. Barn fotograferas och en kvinna uppmanas att stänga munnen, men hon förstår inte.
– Vi är väntade, vi måste få komma in, en man förföljer oss, har prejat oss, och är nu härinne, säger vi.
– Vi har ingen polis inne. Ni får vänta tills någon kommer och kan ta emot er, får vi höra.
Flera gånger stöter vi på, samtidigt står förföljaren bakom oss i vänthallen. ”Jag är här”, säger han till våra ryggar.
Arrestvakt
Efter en lång stund öppnas dörren och en poliskvinna, som säger att hon är arrestvakt, tar emot oss i ett rum. Hon säger att hon egentligen inte tar emot anmälan, men ska göra det i alla fall. De tar in mannen i ett angränsande rum. Vi avlägger en rapport.
– Det värsta är att ni inte lät oss komma in. Vad hade hänt om han haft en kniv, anfallit oss därute? Man åker till poliststationen och ingen öppnar. Det hade varit säkrare att stanna i bilen.
Poliskvinnan är avmätt, men tar upp en anmälan. Hon går in i rummet med mannen och kommer tillbaka.
– Han är ordförande för moskéföreningen. Han trodde att ni var några högerextrema och var rädd att ni höll på med något. Nu ber han er om ursäkt, säger hon.
Följer med
Polisen följer oss ut. Vi ser oss noga omkring. Innan vi sätter oss i bilen kollar vi under och på däcken. Kanske efter någon slags bomb, eller preparering.
Mari säger: – Jag var rädd för att han skulle ringa in massa folk. Det brukar de göra.
Varför följde han efter oss på det viset? Varför frågade han inte bara lugnt?
– Ett av de största problemen är att vi inte förstår varandra, säger Mari.
Hon har missat sin hundtävling tack vare polisdebaclet. På vägen tillbaka pratar hon om att det är svårt att lämna Sverige när man har barn och barnbarn.
– Hur ska man få med sig alla?
Hotade
Tillbaka i centrum har de andra SD:arna packat ihop redan klockan tre. Ordföranden Lasse Henriksen ringer senare och berättar att de hade känt sig hotade.
– De tre vakterna kom och ställde sig alldeles bredvid oss och sedan smög två polisbilar fram på gågatan. Så vi kände oss inte säkra, säger han.