Igår tog Jonas Sjöstedt (V) över den politiska scenen. Det kunde ske eftersom regeringsalternativen är så upptagna av kortsiktig taktik och saknar en tydlig politisk dagordning.

Det är beklämmande att se hur det förra kommunistpartiet kan ta över den politiska scenen. Naturligtvis genom att attackera Sverigedemokraterna. På det sättet vill man sätta dagordningen och göra riksdagen till en skolgård för mellanstadiet. Man vill mobba ut en aktör, genom att få med sig alla andra.

Vänsterpartiet fick stor uppmärksamhet när man föreslog motkandidat mot Björn Söder (SD) som andre vice talman. Skälet är att man ogillar SD och Björn Söder.

Taktiken går ut på att om man inte röstar på kommunisterna så försvarar man de eländiga Sverigedemokraterna – de man inte borde ha någonting att göra med. De man inte borde tala med. De man i riksdagskorridorerna och i kammaren demonstrativt ska visa sitt hat emot. Att partiet företräder över 1,1 miljoner väljare i svenska folket spelar ingen roll. Demokratisk anständighet är inget som står högt i kurs just nu, trots att vi just genomfört ett val med högt valdeltagande.

Att svensk politik fått bli en lekstuga för omogna och rabiata kommunister beror på att regeringsalternativen är förlamade i sitt taktikspel om statsministerposten.

Det har gått så långt att man hållit inne med sina nomineringar om talman, som ska väljas på måndag. Denna post har blivit en bricka i spelet att försöka locka över C och L till de rödgröna. Och om C och L inte gör det, utan ställer upp bakom en M-kandidat, kan man anklaga dem för att ”ta stöd av” Sverigedemokraterna.

Men hur kan de partier som har vana av att leda landet i regeringsställning hamna i denna allt annat än förtroendeingivande position?

Svaret är att de saknar politik. Långsiktig politik för det som är vår tids brännande frågeställningar. Man är oense om migrationen, inte mellan blocken utan inom dem. S och MP har svåra motsättningar, och mycket tyder på att C har svikit löften inom allianssamarbetet när man röstade för gymnasielagen.

Inget av blocken kan trovärdigt beskriva vad de vill uppnå och varför. Det finns ingen strategi för hur problem ska lösas, vilken inriktning politiken ska slå in på – öppen globalism med avvecklad välfärd, eller stram nationalism för att slå vakt om svenska modellen och generell välfärd. Detta är tunga och helt avgörande frågor där partierna står handfallna. Man har inga svar på frågan: vad vill ni?!

Därför har det blivit en maktkamp för maktens egen skull. Då blir det triviala aspekter som kommer i förgrunden. Då kan Jonas Sjöstedt ta över scenen med det mest uppseende väckande han kan komma på – att ta andre vice talmansposten från SD.

Det avgör knappast Sveriges framtid. Men det är sådant politikerna i de gamla partierna nu nedlåter sig till att ägna tiden åt. Istället för att leda landet.

Det är med ett ord: bedrövligt.