Apspelet i riksdagen blir bara värre för var dag. Sveriges bästa har låg prioritet. Prestige och kaxighet utan grund dominerar. Och Ulf Kristersson har låtit de trotsiga treåringarna i sandlådan få styra.
Jag är förvånad över att låsningarna i rikspolitiken blivit hårdare efter valet. Man måste ha viss förståelse för att partier innan valdagen anser det känsligt att tala om relationer till andra partier, det kan påverka väljare på marginalen vilket naturligtvis är något man vill undvika.
Men när valet är klart, borde alla partier i riksdagen kunna föra prestigelösa samtal med varandra om hur man ser på läget. Särskilt när det blev det mest ogynnsamma utfallet för allianspartierna som tänkas kunde. De fick ett mandat mindre än det rödgröna regeringsunderlaget. Skriver ”regeringsunderlaget” eftersom Vänsterpartiet självklart måste räknas. Deras mandat är ett realpolitiskt faktum.
På samma sätt som Sverigedemokraternas 1,1 miljoner väljare har 62 mandat som ingen kan blunda för. Nu är det ändå det som alliansen gör. Blundar. Hårt. Och hoppas att dessa 1,1 miljoner väljare ska försvinna. Poff!
Så kan alliansens maktstrategi sammanfattas. Detta är den mest korkade strategi jag skådat under de snart 40 år som jag mer eller mindre dagligen följt svensk politik.
Och nu börjar, tack och lov, andra aktörer i Sverige som lever i verkligheten och är beroende av att statsmakten har ett fungerande ledarskap att agera.
Flera näringslivsföreträdare går i Dagens industri ut med en uppmaning till de borgerliga: ta makten!
Även företagare som står Liberalerna nära, kan inte låta bli att se till realiteterna.
– Jag är en liberal humanist som kan slåss till döden för de goda värderingarna, men däremot ser jag inte varför alliansen ska avstå från att ta makten och genomföra reformer som är bra för Sverige, säger Antonia Ax:son Johnson.
Hon är bekymrad över att Liberalerna nu tycks tveka och inte vill svara på frågan om de ens tänker försöka ta makten.
– Jag anser att man faktiskt måste gå hela vägen för att driva igenom den politik man gick till val på, säger hon.
Ja, ingen sansad människa kan säga emot Ax:son Johnson. Varför ställa upp i allmänna val om man sedan vägrar acceptera folkets utslag och förhandla fram bästa möjliga politik?
Till och med Bengt Westerberg regerade med aktivt och nödvändigt stöd av Ian och Bert. Westerbergs berömda uttåg ur TV-studion på valnatten 1991 hade ju ingen faktisk betydelse (även om agerandet mentalt skapat en falsk bild hos många), eftersom Westerberg blev socialminister i en regering som var helt och hållet beroende av stöd från Ny Demokrati.
Men sådan är politiken. Man väljer inte vilka de politiska medtävlarna om makten blir i parlamentet – om man inte vill ha diktatur, naturligtvis.
En skicklig politiker kännetecknas av två ting: 1) förmågan att leda och samla folkopinion kring sin sak (här är Jimmie Åkesson landets i särklass skickligaste politiker) och 2) förmågan att förhandla fram bästa möjliga utfall utifrån de förutsättningar som väljarna givit (här finns ännu ingen som utmärkt sig i nutid, mina tankar går till Thorbjörn Fälldin som trots två spräckta regeringar lyckades besegra S-dominansen i två val).
Det är på tiden att någon – någon! – i de gamla partierna försöker ta tag i den röra som uppstått i riksdagen och mejslar fram en fungerande lösning för landet.
– Det är tragiskt om alliansen nu sjabblar bort det här. Om S tar makten med 59 procent av riksdagen emot sig undrar man ju om de ska krävas 70 procent av riksdagen för att alliansen ska våga ta makten. Det håller ju inte, säger entreprenören Dan Olofsson.
– Det finns mycket i deras politik jag ogillar, men den här beröringsskräcken högerut måste bort och man måste kunna samtala. Jag tror att alla de som röstar på alliansen blir förbannande om de inte utnyttjar möjligheten de nu har att driva igenom sin politik, säger Johan Andersson, vd för Mellby Gård.
– Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen. Jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta, och visa alla de människor som faktiskt röstat på SD respekt, säger Antonia Ax:son Johnson.
Detta borde naturligtvis borgerliga politiker redan sagt. Det är så här det är. Sluta blunda, allianspartister! Se verkligheten som den är. Och försök göra det bästa möjliga av situationen utifrån era utgångspunkter, vilket dock kräver att man kompromissar och respekterar att andra aktörer också måste få något ur deras utgångspunkter.
Som jag ser det borde den partiledare som har mest att förlora på fortsatt S-styre, alltså M-ledaren, ta initiativet. Om det inte går att bilda en alliansregering, vilket kräver att L och C backar från sitt kategoriskt barnsliga trots mot att förhandla med alla i parlamentet, borde Ulf Kristersson agera för att nå statsministerposten i en enpartiregering som i första hand förhandlar med de tre övriga allianspartierna men sedan har att förelägga regeringsförslagen för Sverigedemokraterna för avgörande.
Det vore en vuxen hållning. För Sveriges bästa.
Varför verkar det vara så svårt att uppnå i Sveriges riksdag?
*
Andra ledare på temat: Vilka blir ministrar i en M-regering? (17/9), Lokala M-politiker vill inte ha ny DÖ (6/9), Vem styr landet efter valet? (25/3), Valrörelsens triangeldrama (27/10 2017)