När morot blev piska i svensk asylpolitik

Svensk asylpolitik har kantats av statliga påtryckningar som successivt urholkat förtroendet mellan stat, kommun och medborgare.

Äldre samspel har ersatts av förmynderi eller diktat där det kommunala självstyret åsidosatts och kommunerna utelämnat information till sina invånare. Därför har många kommuninvånare blivit överrumplade när deras närområde obevekligt omvandlats till oigenkännlighet.

Hur många i Sverige vet när riksdagen beslöt om flyktingmottaganden i alla kommuner? Och föregicks detta riksdagsbeslut av samråd med de olika kommunerna generellt eller var för sig? Föregicks detta av offentlig diskussion mellan de folkvalda i kommunerna och folket?

Före mitten av 1980-talet var det svenska s.k. flyktingmottagandet en angelägenhet för några få stora städer. Men som Abdul M Kadhim skriver i sin doktorsavhandling i sociologi, Svenskt kommunalt flyktingmottagande, bygger det svenska ”flyktingmottagandet” sedan 1985 ”på ömsesidiga överenskommelser och ett samarbete mellan stat och mottagarkommuner”.

Med ömsesidig menas enligt min mening att socialdemokrater på riksnivå säger åt sina partibröder inom kommunerna att nu kommer så många till Sverige från länder utanför Europa att vi måste sprida ut ”mångkultur” i hela landet, smyg på svenska folket utanförskapsområden och de problem som följer i dess spår.

Kadhim ställer tyvärr inga intressanta frågor i sin avhandling t.ex. var statliga stöd till kommunerna för ”flyktingmottagande” ett lockbete för att motsträviga kommuner skulle förmås att ta emot ”flyktingar” och samtidigt locka till sig fler företag att etablera sig där?

Hur stora har dessa statliga stöd varit och hur har pengarna använts? Vilka var de främsta motiven till att kommunerna skulle anmodas att ta emot ett visst antal flyktingar i stället för att låta flyktingarna själva fritt välja vistelseort? Tillgång till bostäder och lämpligt arbete pekar säkert de flesta på, men detta varierar ju starkt mellan olika kommuner.

Dessutom har senare forskning visat att vägen till arbete är lång för nyanlända. Istället rabbla Kadhim upp vad som står i diverse rapporter som politiskt korrekta tjänstemän inom kommuner med vänsterprofil skrivit. En forskare ska ställa sig utanför och fråga sig vilka frågor som inte ställs och varför.

En sociolog borde väl vara intresserad av interaktionen mellan kommunens beslutsfattare och dess invånare, men inte Kadhim. Hur har man kunnat inregistrera kommuninvånarnas reaktioner på ”flyktingmottagandena” år för år? Har den ursprungliga befolkningens reaktioner blivit mer positiv genom en tillvänjning? Eller mer negativ genom ett växande antal ”flyktingar”? Har antalet sysselsatta i enskild (privat) och offentlig tjänst ökat, minskat eller förblivit i stort oförändrad sedan asylmottagandet började?

Alla vet att problem uppstått i kommunerna i samband med asylmottagandena – borde inte väljarna få veta hur förskolor, skolor, hemspråksundervisning, arbetstillfällen, skatter, åldringsvård och brottslighet har påverkats?

Vill man från officiellt håll beteckna problemen med utanförskapsområden m.m. som allvarliga och svårbemästrade eller som ringa och lättbemästrade? Är det uteslutande eller väsentligen fråga om ökade ekonomiska resurser för att lösa de uppkomna problemen? Eller är attitydförändringar lika viktiga?

Men dessa frågor lyser med sin frånvaro, eftersom svaren vittnar om en politisk oförmåga att lösa de problem de själva skapat.

Som själv varande en av alla dessa människor från länder utanför Europa skulle man kanske tro att Kadhim skulle fråga sig hur lyckad vissa av dessa utplaceringar varit, men inte. Hur har de asylsökande själva reagerat på att bli hänvisade till relativt små kommuner? Trivs de eller vantrivs de?

Hur stor är utflyttningen av de som fått uppehållstillstånd till andra kommuner? Och till vilka kommuner i Sverige flyttar de mestadels, till storkommuner som Stockholm. Göteborg och Malmö? Hur är fördelningen av olika nationaliteter i de olika kommunerna? Försöker man från kommunernas sida att begränsa antalet ”flyktingar” med viss nationalitet – och vilka nationaliteter är det är fråga om?

Kan man avläsa några skillnader mellan olika nationaliteter vad gäller förmågan att socialt anpassa sig till de rådande förhållandena i kommunerna? Vad väntar sig de olika migranterna (efter nationalitet och social status) av sin vistelse i Sverige – ser de sin vistelse i Sverige som temporär (tillfällig) för att snarast återvända till sitt hemland eller bege sig till något annat land eller betraktar de sig som invandrare för att permanent bosätta sig här?

Vanliga människor i Sverige ställer sig dessa frågor och vill veta, vill ha fakta, men i de växthus för politisk korrekthet som universiteten blivit är det tyst, forskarsamhället bidrar inte till att öka kunskapen och ge adekvat information.

Är den s.k. Sjöboeffekten – ett utbrett folkligt missnöje fylld av oro och fruktan för att Sverige skall förlora sin svenskhet eller sin nationella samhörighet – förekommande öppet eller i det fördolda också i andra kommuner? Och hur ser i så fall de ansvariga kommunala myndigheterna och politiska ledarna på ett sådant fenomen? Är det enbart ett informationsproblem?

Och kan det i så fall leda till oönskade motreaktioner om att informationen för asylmottaganden är ensidig och fungerar som propaganda och Indoktrinering för något som många uppfattar som felaktigt eller farligt?

Intressant och givande forskning uppstår när frågor ställs utan skygglappar. Tyvärr har politisk korrekthet gjort att alla reflekterande och kritiskt tänkande forskare håller tillbaka viktiga frågor för att de vet att svaren kan ruinera deras karriärer inom akademin. Detta måste få ett slut. Att tänka fritt får inte kvävas av värdegrundsfanatiker.