Idag publicerar M-ledaren en stor debattartikel i Svenska Dagbladet om integrationen. Mest slående är att han inte vågar nämna ordet islam eller ens religion.
Ulf Kristersson inleder artikeln med ”Sveriges stora utmaning…”, även om han tidigare kritiserat användandet av just ordet ”utmaning” eftersom det förminskar det som är stora samhällsproblem.
– Att åka Vasaloppet är en utmaning. Organiserade brott och gängkriminalitet, det är problem. Låt oss därför tala ärligt om dem, sa han i SVT-programmet Tal till nationen.
En större brist i debattartikel är att han, trots att ämnet uteslutande är integration, inte vågar nämna islamism eller ens religion. När det gäller kvinnors rättigheter skriver han:
”Vi får aldrig låta klanvälden eller självutnämnda moralpoliser diktera hur flickor och unga kvinnor ska göra sina livsval. Här måste vi sätta hårt mot hårt. I den diffusa debatten om ’svenska värderingar’ så är detta i allra högsta grad konkret. Den som tror att det är i sin ordning med kulturella eller andra förevändningar för att inte låta kvinnor och flickor bestämma i sina egna liv, den kommer att missta sig.”
Istället för att säga islamistiska krav på kvinnor, skriver han ”kulturella eller andra förevändningar”.
Varför?
Varför vågar han inte i klartext nämna det som är det verkliga problemet? Varför försköna och tona ner det?
Och sedan ursäktar han att Sverige har svenska värderingar med att nedlåtande tala om dem som ”diffusa”. Som om svenska värderingar inte finns eller är otydliga. Samtidigt som han hävdar att de ska värnas och att M vill sätta hårt mot hårt. Om vaddå?! Om svenska värderingar är diffusa, finns det väl inget hårt att sätta emot?
Vän av ordning kan försvara Kristersson med att han skriver att debatten om svenska värderingar är diffus. Men om M anser svenska värderingar är viktiga – hårt ska sättas mot hårt i kampen om värderingar – varför står man då inte upp för dem och tydliggör dem, istället för att nedlåtande ta avstånd och från läktarplats klaga på att debatten är diffus!
Den här debattartikeln är ett typexempel på det många invandrare klagar på. Oviljan hos svenska politiker att se problemet. Senast igår talade jag med en man som kom från Iran för 30 år sedan. Han underströk hur viktigt det är att Sverige måste stå upp för det som skapats här, och inte låta religiösa fanatiker bryta ner det. Han var förtvivlad över att Sverige inte bekämpar extremismen. Han vet vad han talar om, eftersom han flydde från Iran när ayatollorna med obeskrivligt våld tog över hans hemland. ”Kommunismen är ingenting jämfört med en religiös diktatur som i Iran”, sa han.
Men de gamla svenska partierna vågar inte ta strid om religion och islamism. Man hukar i bänkarna, man tystnar. Och därmed låter man just de klaner Kristersson talar om, få fritt spelrum. Där ställs aldrig hårt mot hårt, eftersom etablissemang av alla slag blundar, vänder bort blicken. Skäms över att vara svensk.
Om integrationen, som misslyckats i årtionden, ska börja fungera måste politiker i makten våga ta islam, islamism och religion i sin mun. Man måste våga problematisera, analysera och konkretisera vilka svårigheterna är, för att kunna ta itu med dem.
Moderaterna vågar uppenbart inte. Man fortsätter blunda. Snacka runt och tunt. Men det finns ett parti som vågar, och alltid vågat. Ju större detta partiet blir, desto snabbare kan vi i Sverige få igång en debatt om integration, på riktigt.