Lokala M-toppar vill inte ha ny DÖ

Moderaternas kommunfolk vill att partiledningen ska bilda regering om man har chansen. Men Löfven vill väcka gamla DÖ-uppgörelsen och Annie Lööf ha en ny variant.

När lokala företrädare för Moderaterna knackar dörr, får de ofta frågor om ifall det går att lita på att M inte gör en sådan uppgörelse igen, en Decemberöverenskommelse. Det säger Fredrik Ahlstedt, M-ledare i Uppsala.

– Den var skräp, säger han till Dagens Samhälle.

Det finns fog för oron. Stefan Löfven (S) säger sig vilja ha en ny DÖ, så att de rödgröna kan fortsätta regera, även om de får mindre än 40 procent av väljarnas stöd.

Också Annie Lööf (C) har öppnat för att återuppliva DÖ, men med det tillägget att utöver Sverigedemokraterna också räkna bort Vänsterpartiet när man avgör vem som får bilda regering.

Av det Ulf Kristersson säger, är det inte svårt att se ett scenario där Moderaterna än en gång avstår från att opponera mot en rödgrön regering, även om riksdagen till mer än 60 procent kan bestå av icke-socialistiska riksdagsledamöter.

Riksdagen kommer på måndag att vara mindre röd än någonsin. Men de borgerliga har oerhörd ångest att ta makten på de villkor väljarna har givit dem. Man vill ”justera” valresultatet efter eget behag. Man vill inte räkna vissa mandat. Väljarna röstar fel.

Men lokalt vill M-politiker pressa partiledningen för att få tillstånd ett maktskifte.

– Vi har blundat för ett parti som kanske blir störst i riksdagen. Det kan vi inte göra längre, säger Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordförande i Östra Göinge.

Han vill se att Moderaterna gör allt för att bilda regering. Om det inte går, kan vi säga: ”Titta, SD ger Vänsterpartiet en maktposition istället för att släpa fram en borgerlig regering”.

– Jag har ingen beröringsskräck när det gäller SD, säger Katarina Jonsson (M) som är kommunstyrelsens ordförande i Skövde. De borgerliga styr i minoritet. Man presenterar sina förslag för oppositionen, också SD, innan de lyfts till fullmäktige för att veta vilka som ställer sig bakom dem. Det har hänt att hon dragit tillbaka förslag när SD sagt att de inte kommer att stödja det.

– Det enklaste för oss om vi har ett minoritetsstyre är att vända oss till S, säger M-ledaren Torbjörn Tegnhammar i Malmö. Men om S vägrar och väljer att strikt gå i opposition, då tänker han manövrera för att finna andra lösningar.

– De som vill prata med oss kommer vi också att vara beredda att prata med, säger han. Och på frågan om det också gäller SD, svarar han: ”ja”.

Det är ofta uppfriskande att gå till den lokala politiska arenan, när man finner att rikspolitiken präglas av allt annat än sunt förnuft.

Jag tycker de av Dagens Samhälle citerade kommunpolitikerna är kloka, pragmatiska och har fötterna på jorden. Självklart är det svårt för Moderaterna att erkänna att man behöver stöd av Sverigedemokraterna. Känslomässigt, inte minst. Man förlorar väljare till ett nytt parti, en konkurrent.

Då kan man antingen agera som Fredrik Reinfeldt på valnatten 2014, sura och vägra lyssna på väljarna. Eller så kan man ta demokrati på allvar. Miljontals medborgare har på söndag gått och röstat. Folket har sagt hur maktbalansen ska se ut mellan partierna.

En god demokrat accepterar läget. Folkets dom. Och försöker utverka så mycket som möjligt av de villkor som väljarna givit.

Är det så att folket har givit stort inflytande för ett nytt parti, kan man låtsas som att det inte finns. Vilket har lett till den röra som gäller på riksplanet. Eller så kan man undersöka om det går att skapa någon sorts relation med de nya utmanarna.

Såväl M-ledaren i Östra Göinge, i Skövde som i Malmö uttrycker sådant som jag ser som naturligt från ett parti i Moderaternas position. Skepsis är naturligt, eftersom SD inte är som M och dessutom har tagit mandat från M. Men man borde, för att kunna skapa en fungerande politisk ledning, pröva någon sorts interaktion (använder detta ord istället för ”samarbete” som blivit så laddat). Om det inte fungerar, ja men då är det bara att förklara det för väljarna. Då har man i alla fall försökt.

Och om det fungerar, kanske det kan ske som i Skövde. Där har man en minimalistiska strategi, dvs presentera det man vill gå fram med för SD, och om man får nej avstår man. Mer omfattande kontakt bäddar ju för större möjligheter, som Malmö där man tänker prata med SD om S vägrar. Då har man ju fått argument för att förklara varför man pratar med SD.

I dessa fall lirkar man sig fram till en position som man visserligen kunnat slå fast redan före valdagen, så som kommunstyrelseordförande Christian Sonesson (M) gör i Staffanstorp.

– Varför skulle Moderaterna i Staffanstorp inte samarbeta med politiska företrädare som ligger oss nära i mångt och mycket, frågade han i ett uttalande i somras.

För det har han fått mycket kritik från partiledningen i Stockholm. Men att se till vilket underlag man kan få för ett fortsatt icke-socialistiskt styre borde aldrig vara fel i en demokrati.

Men som sagt, jag förstår att man vill linda in, villkora och utesluta andra lösningar, innan man går in för att interagera med Sverigedemokraterna. Situationen efter valet kan vara helt ny.

Däremot är alla tvärsäkra uttalanden om motsatsen – om att man ”aldrig” och ”absolut inte” kan samtala med ett av väljarnas favoritpartier – inget annat än uttryck för totalitära tendenser. De hör inte hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Respektera väljarna! Tala med varandra i de folkvalda församlingarna. Det är det minsta väljarkåren kan begära.