Jimmie Åkesson lyfte i intervjun med Skavlan en central aspekt i synen på Sverigedemokraterna och dess framväxt: Det pågår ett kulturkrig.
Vid en ytlig betraktelse kan det förefalla märkligt att de övriga partierna i Sveriges Riksdag tar avstånd från och vägrar samarbeta med Sverigedemokraterna. Men det finns förklaringar och de är viktiga att lyfta fram för att förstå huvudmotsättningen i debatt och politik. Jimmie Åkesson lyfte en av huvudförklaringarna i en intervju med Skavlan – det pågår ett kulturkrig och en politisk omprövning som utkämpas med Sverigedemokraterna som huvudrollsinnehavare.
Inget av de etablerade partierna tror på Sverigedemokraternas deklarationer om öppen svenskhet eller att de menar allvar med sin nolltolerans mot rasism. En central roll spelar ändringen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik som slår igenom under 1960-talet. Antirasism blev vid denna tid synonymt med fred och frihet, rättvisa och jämlikhet.
Författare var representativa och opinionsbildande och epokgörande, och ofta originella. Två författare som flitigt citerades var Per Wästberg och Signe Höjer som ilskna fiender till apartheidsystemets Sydafrika, men på ett agitatoriskt plan var de eftersägare till Tingsten och prosten Gunnar Helander och långtifrån originella eller epokgörande. Tillsammans bekämpade de rasism och europeisk kolonialism.
Men antirasismen slog också igenom i den aktiva svenska utrikespolitiken. Begreppet, som torgfördes med särskild iver av Olof Palme för att markera aktiv neutralitetspolitik, avsåg att vi inte skulle, särskilt utomlands i bl.a. FN och Tredje världen, uppfattas som likgiltiga i konflikter mellan ”den rika världen” (främst USA och västvärlden) och ”den fattiga världen” och dess radikala revolutionärer”.
Palmes ambition var att konkurrera med och söka överflygla den internationella kommunismens insteg i Tredje världen, dirigerad från (dåvarande Sovjet och Kina). Men detta var Palme eller dåvarande svensk socialdemokrati inte ensamma om. Liknande ambitioner och tendenser fanns på flera andra håll, t.ex. inom Socialistinternationalen (bl.a. Willy Brandt i tyska förbundsrepubliken) och bland den radikala falangen av USA:s demokrater, särskilt starka och påstridiga i amerikanska massmedia typ New York Times (som Palme inspirerats av). Det är därför ingen överraskning att just New York Times står ständigt stridsberedd inför Donald Trump och dennes administration.
Den starka vänsterdominansen i slutet av 1960 och början av 70-talen var väsentligen en amerikansk import som så mycket annat skräp, från hamburgare till porr och skräckfilmer. Vänstervågen exploaterade antirasismen som fostrade en generation födda på 1940-talet. De befolkar snabbt våra medier, universitet och partier. Med en sådan bemanning är det inte förvånande att Sverigedemokraterna så länge och så systematiskt har mobbats och fått löpagatlopp i svensk media, livligt påhejade av etablerade politiker.
Som Sverigedemokrat är det lätt att se sprickorna i den glättiga fasaden. Förde Sverige en ”aktiv utrikespolitik”? Vi riskerade ju aldrig vår ”neutralitet” genom att stöta oss med Sovjet utan lät Moskva ockupera och plundra våra grannländer Estland, Lettland och Litauen.
Försöken från Ryssland att tränga undan ester i Estland eller letter i Lettland sågs inte som en kolonisation som skulle fördömas, inte heller som rasism och detta trots att de frånkändes sin egen identitet.
Där fungerade inte den s-märkta ”internationella solidariteten” och de i FN inskrivna ”Mänskliga fri- och rättigheterna”. Hyckleriet löpte parhäst – som de väldresserade cirkushästarna – med den politiska propagandan! Låt Gjallarhornen ljuda. Det är uppfriskande i den politiska ankdamm som stavas Sveriges politiska liv.