Vi måste spräcka åsiktsbubblorna och börja tala med varandra om våra värderingar. Annars kommer polariseringen att bara bli värre, då missförstånd inte klaras ut.
Åsiktsbubblor och demonisering av meningsmotståndare har nått nya nivåer det här valåret. Vänsterns röster har blivit alltmer totalitära i sitt sätt att möta meningsmotståndare. Eller rättare sagt, man möter ju inte motståndare alls, utan demoniserar dem på avstånd.
I valrörelsen har detta smittat av sig också på liberaler, som ju borde vara åsiktsfriheten och den öppna debattens fanbärare.
Här ett aktuellt exempel från förra veckan. När vi i P1-Morgon kommenterade radions partiledardebatt utspelades följande replikskifte, sedan jag förklarat varför Jimmie Åkessons asylstopp är det enda logiska beskedet för att kunna ta itu med de enorma problem som den stora migrationen skapat.
Amanda Sokolnicki, ledarskribent i DN: Synen på människor i andra länder behöver man inte tveka på när det gäller det här partiet.
Dick Erixon: Det gäller om man ska få komma till Sverige och det har ingenting med människovärde att göra.
Amanda Sokolnicki: Det behöver inte ha det, men har det absolut i det här fallet.
DN:s Sokolnicki menar alltså att Sverigedemokraternas människosyn har något med migrationspolitiken att göra. Jag invände mot detta, men vi hann (av naturliga skäl) inte med att utveckla ämnet på de få minuter som stod till buds.
Jag tror att väldigt många inom vänstern och i liberala kretsar har hamnat i den åsiktsbubbla som Sokolnicki uppenbarligen finns i: bara den som är för ökad migration till just Sverige har en människosyn där alla är lika mycket värda.
Men det är en långtgående slutsats som saknar all logik.
Vi måste klara av att ha några saker i huvudet samtidigt.
1) De som flyr bomber, gas och avrättningar i Syrien ska kunna, utifrån sitt människovärde, kunna räkna med att omvärlden hjälper dem. Det betyder inte att de måste komma till Sverige för att deras människovärde ska upprätthållas.
2) Alla som kan något om flyktingproblematiken i världen medger att det effektivaste, det som hjälper flest flyktingar, är att sätta in resurser i flyktingarnas närområde. Att ta några få flyktingar hundratals mil därifrån är så dyrt att färre människor får hjälp, än vad som annars skulle kunna ha fått det.
3) Människovärdet manifesteras inte utifrån hjälparens perspektiv, utan ska uttolkas utifrån den hjälpbehövandes situation. Det är alltså inte genom att vänsterliberala svenskar uttrycker sitt känslomässiga behov av visa sin godhet som människovärdet upprätthålls, utan genom att logistiskt effektiva insatser sker på plats så att miljoner människor på flykt kan få en drägligare tillvaro. Och möjlighet att återvända till sitt vardagsliv.
Det finns ju ingenting i det som stadfäster människovärdet som handlar om en absolut rättighet att resa till och bosätta sig i Sverige.
De mänskliga rättigheterna handlar om att inte utsättas för övergrepp. Och det är sannerligen inget övergrepp att inte få tillgodogöra sig svensk välfärd.
Skälet till att inte ge bort svensk välfärd till alla som önskar borde vara uppenbara, men många tycks inte se dem. 1) Svenska höga skatter bygger på en tradition av hög tillit i samhället även för människor man inte känner. Och tilliten bygger på ett tydligt samhällskontrakt, att alla uppfyller sina skyldigheter, för att sedan kunna få sina rättigheter. 2) Om välfärden delas ut till allt fler människor som inte uppfyller skyldigheter utan bara kräver rättigheter, urholkas samhällskontraktet. Och sakta men säkert också tilliten.
Svensk välfärd är alltså inte förenlig med större invandring än den som innebär att nykomlingarna omedelbart börjar bidra till samhället och inte blir en nettokostnad. Så är det inte nu. Migrationen kostar enorma belopp och tränger undan exempelvis äldre svenskar som betalt skatt i hela sitt liv från att få den trygghet som samhällskontraktet utlovat.
Den stora krocken i svensk samhällsdebatt uppstår när denna verklighet möter vänsterliberala känslosvall som i sina bubblor blivit allt skrikigare, ju mer de kolliderar med verkligheten.
Enligt det synsätt som Sokolnicki och andra ger uttryck för, finns det bara ett sätt att mäta hur ”god” en politiker eller parti är, och det är hur stor volym migranter man vill ta emot i Sverige.
Denna bubbla är förödande för svensk politik. Vi ser hur den underblåser polarisering och motsättningar som försvårar möjligheterna att genomföra handlingskraftig politik.
Samtidigt är det svårt att spräcka de här bubblorna som människor befinner sig i. De som kliver utanför bubblorna blir genast stämplade som extremister eller onda svikare, av de som trivs i den trygga miljön inne i bubblan. Där möter man inga obehagliga frågor, där håller alla med varandra och myser över hur god man anser sig vara.
Men den som vill åstadkomma något, måste ta sig ur åsiktsbubblorna för att diskutera den verklighet som faktiskt råder.
Jag har upplevt en tidigare period då bubblorna såg annorlunda ut. Fram till 1980-talets slut var de politiska partierna betydligt större organisationer än de är nu. De hade många medlemmar som inte var politiker, utan medborgare som hade vanligt yrkesliv. Det skapade en pool ur vilken man kunde vaska fram sina blivande ledare.
Men när medlemmarna som inte var politiker försvann, tappade partierna verklighetskontakten. Man blev bubblor. Eller sekter. Jag minns hur det i partierna ansågs illojalt att umgås med partiföreträdare ur andra partier. Det gällde även mellan borgerliga partier.
På 1990-talet var vi ett antal yngre politiker (jag var då aktiv i Centerpartiet) som ville bryta dessa vattentäta skott mellan de fyra borgerliga partierna. Inom ramen för tankesmedjan Timbro startade vi ett projekt som kallades ”ekumeniken”. Några i nuvarande partiledningar ingick i detta arbete.
Och vi märkte snart vilka fördomar och förutfattade meningar som fanns om de andra partierna. Detta trots att vi ju i olika politiska uppdrag ofta träffade företrädarna för de andra partierna. Men då var det formella sammanträden där enbart ärenden föredrogs och beslutades.
Först när vi kunde umgås mer informellt och diskutera bredare samhällsfrågor, upptäckte vi att man kunde tycka ganska lika, men uttrycka det på olika sätt. Och hur vissa ord hade olika betydelse i de olika partikulturerna. Det hade bäddat för missförstånd och därmed helt onödiga motsättningar. Man tyckte egentligen lika, men trodde att den andre tyckte något annat.
Men ”ekumeniken” var kontroversiell i partierna. Flera partiledningar såg våra diskussionskvällar med stor misstänksamhet och flera deltagare fick se sina positioner ifrågasatta inom sitt parti.
Men nära tio år senare, hade vårt uppror mot partismens bubblor givit resultat. Då kunde Allians för Sverige bildas, av de fyra partiledarna. De som sedan vann valet 2006.
Idag har inte partierna den dominerande roll de hade då. Nu har de som deltar i samhällsdebatten också fångats i andra sorters bubblor inom media och andra opinionsbildande aktörer. Och bubblorna förstärks av sociala medier. Där gör man inte mycket annat än attackerar varandra utifrån de förutfattade meningar man har om varandra.
Demoniseringen tilltar naturligtvis när man aldrig träffas fysiskt. Vissa blir så fångade av fiendebilderna man själva målar upp i sina bubblor att man känner obehag att ens befinna sig i samma rum som en meningsmotståndare.
Det märkte Anna Ernius i Almedalen 2017, då ärkebiskopen Jackie Jackelén blev så rädd när Anna presenterade sig som reporter från Samtiden, att hon sprang till vakterna för att söka skydd. Varför blev Jackelén skärrad av att möta Anna? Förmodligen blev Anna representant för ”fienden”. Någon man inte kan prata med. Och detta är impulser som finns hos en Svenska kyrkans ärkebiskop. Från ledarskapets högsta ort (nåja, nästan).
En demokrati kan inte i längden fungera om man demoniserar sina politiska motståndare till den grad att man är rädd att möta dem. Då stryps demokratins livsluft – den öppna och fria debatten dör.
Vi måste bryta oss ur bubblorna och mötas för samtal där man diskuterar bredare och djupare kring samhällets centrala frågor. Samtalar och lyssnar, så att man förstår motståndaren snarare än demoniserar denne.