En hyllning till läsandet

RECENSION. I en tid då det är högsta akademiska mode att ringakta västerlandets klassiker har Harold Bloom länge varit en avvikande röst. Det är en fröjd att läsa hans Hur läsa och varför, som nu ges ut på svenska.

I vår tid tycks det vara högsta akademiska mode att kritisera den kanoniska litteraturen. Det sker antingen genom att ifrågasätta vilka kriterier den bygger på, eller genom att analysera den ur det ena eller andra perspektivet, till exempel ur ett postkolonialt eller feministiskt sådant.

En avvikande röst har under många år utgjorts av Yale-professorn Harold Bloom (f. 1930), som i sitt författarskap konsekvent hävdat den klassiska västerländska litteraturens angelägenhet. Hans verksamhet har inte mötts av fullständigt ointresse i Sverige, redan Kris hade ett temanummer om honom i slutet av 70-talet (i märklig kontrast mot den myckna franska postmodernismen som annars fanns där).

Ändå tycket jag det är en utmärkt satsning att nu ge ut Hur läsa och varför? (”How to Read and Why?”, Modernista 2018, Staffan Holmgren övers.). Bloom förtjänar att nå nya läsarskaror och blir bara mer aktuell med tiden.

Boken, som kom ut på engelska 2001, ämnar genom att presentera ett antal verk ur världslitteraturen visa, hur och varför man bör läsa. I inledningen finns en programförklaring – det förklaras att litteratur framförallt är en form av vishet. Bloom tillhör dem som menar att ingen teori kan förmedla den rika erfarenhet som litteraturen skänker, precis som vanliga mänskliga erfarenheter är litteraturens upplevelser rikare än varje beskrivning av dem.

Till skillnad från den vishet, som andra människor i det fysiska livet kan ge, kan litteraturen också avnjutas i enskildhet. Rörande är Blooms beskrivning, hur han, innan han blev förälskad i någon flicka i den verkliga världen, förälskade sig i Thomas Hardys romanfigur Marty South. Den enskildhet som litteraturen erbjuder möjliggör också självreflektion och självförståelse, något som också den mest sociale behöver. Litteraturen är också, betonar författaren, ett nöje – ett nöje vilket, om än mera dyrköpt, överträffar alla andra nöjen.

Dessa sanningar om läsningen exemplifieras med en lång rad exempel på viktiga kanoniska texter. På så vis besvarar boken också frågan, vad som skall läsas. Urvalet innefattar såväl noveller och romaner, som dikter och skådespel. Det är ett brett och omfattande urval, men skall inte uppfattas som något slags översikt över västerländsk litteratur, utan är präglat av Blooms uppsåt att visa hur och varför man skall läsa, liksom hans egensinne och smak.

En klar övervikt finns till förmån för den engelskspråkiga litteraturen, särskilt i lyrikavdelningen, där alla dikter är engelska. Jag antar att det har med språkkunskaper och intressen att göra; när det gäller engelskspråkig litteratur är förvisso hans beläsenhet närmast ojämförlig.

Boken förefaller inte präglas av någon tydlig estetisk preferens, förutom den, som alltid hos Bloom, allestädes närvarande Shakespeare-kulten. Ett klassiskt epos som John Miltons Paradise Lost ryms jämte en postmodernistisk roman som Thomas Pynchons Buden på nummer 49. På samma sätt som han är odogmatisk i förhållande till teorier förefaller han vara odogmatisk i förhållande till skilda litterära traditioner. Alla litterära texter som kan lära honom något, som gör honom visare, skänker han sitt gillande.

Alla texter presenteras engagerat och analyseras i någon utsträckning. Om hans analyser alltid besvarar frågan, hur och varför man bör läsa, kan diskuteras. Ibland formuleras ett klart svar på varför något skall läsas, som att Anton Tjechov säger ”sanningen om den mänskliga tillvarons bestående blandning av banalt elände och tragisk fröjd”. Ofta är svaret mera undanglidande, men de flesta analyser innehåller trots detta något av intresse.

Så förutom att vara en bok om varför och hur man bör läsa är det en bok som innehåller mängder av intressanta analyser av kända litterära texter och tips på vad man kan läsa. Visst finns vissa höjdpunkter, som den djupgående analysen av Hamlet, en text som följt Bloom genom hela hans liv åt, och vissa dalar, men i stort sett varje avsnitt får ändå sägas vara läsvärt.

Om jag skulle framhäva någon punkt, där jag något avviker något från Harold Blooms perspektiv, så är det, vad jag uppfattar som ett underskattande av stilens och språkets betydelse. Förutom att vara en reservoar av visdomar är litteraturen också en reservoar av språkliga uttryck. Skönlitteraturens roll för språkets och stilens utveckling bör inte underskattas, och åtskilliga är författarna som i hög grad lever av stilen.

Trots detta är det en fantastisk bok, som hos mig väcker längtan till nya litterära upplevelser. Det är först och sist en välformulerad och engagerad plaidoyer för litteraturens kraft och betydelse, välbehövlig i en kultur där den seriösa litteraturen alltmer sätts på undantag.